“Une seule solution…”

I februari 2004 aviserade Electrolux att dammsugarfabriken i Västervik skulle läggas ner, en svensk kommun där företaget hade haft verksamhet i snart 60 år. Drygt 600 personer arbetade i fabriken och Electrolux var den största privata arbetsgivaren i området.

Skulle de anställda börja strejka direkt för att försöka stoppa beslutet eller åtminstone få behålla en del av verksamheten? Skulle de blockera fabriken för att utrycka sin helt förståeliga ilska?

När man kommer från Frankrike förväntar man sig starka reaktioner i sådana lägen.“Une seule solution, la manifestation!”, brukar man ropa i gatorna:“Det finns bara en lösning, det är att demonstrera…”

Visst fanns det reella skäl för de Västerviksanställda att vara arga. Produktiviteten i fabriken hade förbättrats med 10 procent året före. Dammsugarfabriken hade levererat en vinst på drygt 160 miljoner svenska kronor. Den hade till och med vunnit kampen mot anläggningen i tyska Rothenburg, som lades ned sommaren 2003... Men det räckte inte. Ändå var det tyst i gatorna, förutom några begränsade och fredliga demonstrationståg. - Vad hjälper det, idag handlar allt om vinstmaximering, förklarade en resignerad Metallrepresentant.

Då och då anklagar de nordiska fackföreningsrörelserna lågmält arbetsgivarnas organisationer för att gradvis ge upp grundläggande principer i den berömda sociala kapitalismen (konsensus, medansvar). Men oftast tar pragmatismen över. Istället för att kämpa med alla medel för varje anställd försöker de att ha en dialog med företagarna för att minska skadorna som orsakas av globaliseringen.

För en fransk journalist som bevakar Norden sedan knappt tio år tillbaka är det fortfarande anmärkningsvärt att stridslusten inte ökar i en mer och mer hotad social miljö.Vissa rapporter tyder på att fler och fler tillverkningsenheter i Norden kommer att försvinna till så kallade lågkostnadsländer.

Ändå har allt hopp om svenska protester inte försvunnit… Nyligen försatte en lång rad LO-förbund ett skolbygge i Vaxholm i blockad därför de inte kunde komma överens om ett kollektivavtal med det lettiska företag som fått jobbet. Det ligger något “franskt” i det: en blockad liknar nästan en barrikad! Synd bara att de byggnadsmedlemmar som bevakade Vaxholmsskolan var så fåordiga och klumpiga. Det kändes som om de skulle behöva träna hos sina franska kolleger. Hos dem finns det mycket kunskap att hämta om hur man bäst lamslår en fabrik, en stadskvarter eller en motorväg. Hur man kan vara djupt förbannad utan att tappa humöret. Hur man till och med kan njuta av att vandalisera offentliga byggnader…

Men är det så roligt i Frankrike? Det är lätt att gå vilse bland alla de konflikter som har blomstrat därnere de senaste 10 åren.Vad handlade konflikterna om egentligen? Var det en manifestation mot en skolereform eller mot en ny socialförsäkring? För att protestera mot vissa ändringar i statstjänstemännens villkor eller mot hur man ska räkna ut framtidens pensioner? Och vänta nu.Var demonstrationen riktad mot en borgerlig eller en socialistisk regering?

Medan det franska folket är stolt över sin okränkbara demonstrationsförmåga verkar deras kära land lamslaget. Det utvecklas inte. Den nationella förlamningen hindrar de jobbiga beslut som krävs för att anpassa sig till den verkliga världen. Medan nordiska fackmedlemmar borde åka till Paris eller Marseille för att träna sig på att uttrycka sina känslor och sin frustration, borde kanske deras franska kollegor komma till Norden för att gå en kurs i kompromissvilja?