Den sjukes behov av vila

”Ja, jag har förstått att det vara nära ögat”, svarar jag artigt i en förvirrad strävan efter att vara en duktig patient som inte låter sig nedslås av en spricka i nacken, frakturer på käkarna och några bitsår i munnen. I själva verket är jag varken duktig eller tapper, utan omtumlad och rädd. Det här stämmer ju inte alls med planerna - vad gör jag här? Det var ju idag semestern skulle börja. Jag skulle njuta av en god bok på planet till Oslo, loda runt i taxfreebutiken och så småningom flyga vidare till Stavanger och mina goda vänner. Istället ligger jag tilltufsad på sjukhus, instängd i en plastkrage och har fullt sjå med att bemästra klaustrofobin.

Jag föll mitt i farten, halvvägs in i den där dagen före semestern då det mesta ska ske. Cykeln gick sönder, det blev tvärstopp och jag flög över styret och landade på hakan. Aj! Självklart räknade jag med att det bara var att ruska på sig och gå vidare. Några förseningar i dagsprogrammet bara, sen skulle jag säkert kunna bege mig på min resa. Att förseningen skulle sträckas ut till månader fanns inte i min föreställningsvärld.

Under tre månader lämnade jag den fulla kalenderns vardag, självbilden av att ständigt vara på språng, delaktig i tiden och dess tempo. Uppdrag och beställda artiklar fick ställas in.

Jag såg ju inte ens tangentbordet i min stora stödkrage. Luncher med eventuella uppdragsgivare var inte att tänka på, jag sörplade och spillde likt en långvårdspatient med mina skadade käkar. I en situation där barn puttar på sina mammor och viskar ”vad har tanten gjort?” är det inte lätt att kontakta arbetsgivare för att prata kontrakt och idéer. Kvar blev dagar där en försiktig promenad var mer än nog och där soffan blev min bästa plats.

Samtidigt gnagde överjaget - fick jag verkligen ligga där och vila dagarna i ända? Nog borde jag väl kunna använda den här tiden på ett bra sätt? Läsa, ordna arbetsrummet, arbeta fram en strategi för mitt lilla företag. Jag har sett beteendet förr hos sjukskrivna vänner vana att prestera, hos många av oss som betraktar jobbet som en plats för utveckling och självförverkligande och där arbetet är en stor del av identiteten. Finns en chans att jobba, så gör man det, nästan oavsett hur man än mår. Därför behöver vi hjälp att vara sjuka, så att vi kan vila och bli friska.

Tidens syn på sjukskrivningar, kravet att vara aktiv och gå tillbaka i arbete så fort det bara går, blåser på det lättväckta samvetet, på känslan av att ”är jag duktig och aktiv har jag ett värde, inte när jag ligger här och vilar”. När läkaren fjorton dagar efter olyckan sa ”när kan du börja jobba”, fick jag nästan panik. Jag behövde få sanktionerat mitt behov av att vila, inte motsatsen.

Jag blev sjukskriven och är tacksam för det. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur människor med mera diffusa symptom känner sig inför det ständigt upprepade mantrat att börja jobba så snart som möjligt. Visst kan kravet tyckas rimligt, men det skapar också skuld och det är tveksamt om skuld gagnar läkning.

Jag har så tydligt känt att läkning tar tid. Först kräver kroppen sitt. Efter kommer själen och pockar på plats. Själv har jag vilat riktigt bra när någon av mina läkare eller min sjukgymnast har sagt ”det är väl inte konstigt att du är trött, du har varit med om både ett fysiskt och psykiskt trauma och du behöver vila”. De har hjälpt mig att förstå att jag varit sjuk och därför haft rätt att vila utan dåligt samvete, att det var vilan som var min uppgift. Det har varit avgörande för att finna tillbaka till arbetets glädje.

Artikkelen har vært publisert i AiN nr 3, 2007 og kan lastes ned som pdf.