Kristina Persson: Strategiminister som vill göra Arktis "grönt"

När Kristina Persson, Sveriges minister för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete, kommer in i konferenssalen i Tromsø, håller en amerikansk oljedirektör just på att beskriva fördelarna med skifferolja.

- Det här är en fantastisk historia, en sådan som man bara upplever en gång under sin livstid, säger han, lika entusiastisk som en pingstpastor i en amerikansk småstadskyrka.

Alla pilarna pekar uppåt. Den amerikanska oljeproduktionen är på väg att sätta nya rekord. Produktionen ökar med 100 000 fat varje månad. 

- Texas har på fem år tredubblat sin oljeproduktion. Delstaten är nu en större oljeproducent än alla de tolv Opec-länder bortsett från Saudiarabien, säger Greg Leveille, som är direktör för okonventionell oljeteknik på ConocoPhillips.

Vad han inte säger är att den amerikanska skifferoljan kan komma att slå benen under Norges framtidsplaner i Arktis. Det är skifferoljan som fått oljepriset att halveras. Dagens pris på 50 dollar per fat är för lågt för att det ska löna sig att bygga ut de oljefält som hittats i den norska delen av Barents hav.

Fördel för Arktis

- Men för de som bor i den arktiska regionen och för det nordiska samarbetet kan oljeprisfallet vara en fördel, tycker Kristina Persson, när vi på nordiskt manér en stund senare sitter vid ett bord i studentmatsalen på universitetet.

- Alla har ju vetat att den norska oljeåldern kommer att ta slut en dag. Men det är svårt att göra något åt det när det har gått så bra. 

- Nu tvingas man att tänka nytt och utveckla nya produkter och tjänster man kan exportera. Det kan bli en fördel för norrmännen, ungefär som när Sverige blev mer ödmjuka efter sin ekonomiska kris.

- Vi blev inte längre den stöddiga storebrorsan, utan snarare den bussiga storasystern, säger hon. 

Foto: Pernille Ingebrigtsen/Arctic Frontiers 2015

Kristina Persson har kommit till Tromsø för att delta på konferensen Arctic Frontiers. Tillsammans med den norska statsministern Erna Solberg och den finske statsministern Alexander Stubb tar hon emot en utredning som beställdes av de tre ländernas statsministrar i april 2014. (Se separat artikel).

Ett av huvudbudskapen i utredningen är att Norden bör tala med en gemensam röst i arktiska frågor. Det är emellertid lättare sagt än gjort. 

Från svensk sida är målet ett fossilfritt samhälle 2050. I Norge utlyser regeringen samma dag stora nya områden för oljebolagen i Barents hav att leta efter olja och gas i. För första gången sedan 1994 är det helt jungfruliga områden. De ligger mot gränsen till Ryssland och mot iskanten. 

”Vi gör det eftersom vi anser att olja och gas fortfarande är en del av energiframtiden. Vi anser att den här regionen förtjänar de jobb och den ekonomiska utveckling som alla andra regioner i Norge haft tidigare. Så vi säger att vi inte tycker att det är rättvist att Arktis är ett område där man inte ska kunna göra det”, säger Erna Solberg när de tre ministrarna möter pressen.

LNG en omväg

Kristina Persson sticker inte under stol med att hon tycker att utredarnas förslag om att satsa på nedkyld naturgas, så kallad LNG, som en av fyra drivkrafter för utvecklingen, snarare är en omväg:

- Naturgas kan möjligen vara en övergångsenergi, med lägre koldioxidutsläpp än kol och olja. Men det vore bättre att satsa på förnyelsebara energikällor på en gång.

Istället vill hon utnyttja dagens situation med fallande oljepris till att införa en koldioxidskatt som är så stor att oljan inte slår ut de förnybara energikällorna.

Kristina Persson är en av de mest anonyma ministrarna i Stefan Löfvens rödgröna regering. När nyhetsbyrån TT räknade ihop antalet artiklar som skrivits om de olika ministrarna under 2014 kom Kristina Persson sist.

Men det är få personer som har en så bred erfarenhet i hur politiken fungerar på olika nivåer – regionalt, nationellt och internationellt som Kristina Perssson. Hon har ett CV som är långt som ett smörgåsbord.

Hon började jobba i finansdepartementet 1971, gick över till sekretariatet för framtidsstudier under den första oljekrisen. 80-talet tillbringade hon inom facket, först i LO och LO/TCO:s biståndsnämnd, så på sekretariatet för Nordens fackliga samorganisation, NFS, för att därefter gå över till TCO. Under 90-talet var hon först riksdagsledamot och så EU-parlamentariker, därefter landshövding och vice riksbankschef. 2007 började hon leda tankesmedjan Global Utmaning som hon själv grundat.

Sedan hösten 2014 ingår hon som minister i Stefan Löfvens regering. Hon beskriver sin uppgift på följande sätt på regeringens hemsida:

”Mitt arbete går ut på att verka för en långsiktig idéutveckling inom Regeringskansliet. Det kommer att handla om den gröna omställningen, jobben och fördelningen samt initiativ för att påverka den globala agendan för hållbar utveckling. Vidare ska jag verka för att de nordiska länderna samarbetar och drar nytta av sin sammanlagda styrka. Tillsammans är vi en aktör som väger tungt.”

Tankesmedja

- Det låter som om du ska bygga upp en tankesmedja inom regeringen?

- Jo, det kan beskrivas så, medger hon.

- Jag bygger just nu upp en organisation för att ha en analysapparat som ska utveckla nya idéer och förslag till insatser, som hur man fixar jobben i ljuset av alla teknikförändringarna som sker. Jag håller på och rekryterar och snart kommer vi att presentera namn på ordföranden i analysgrupperna. De teman vi koncentrerar oss på till att börja med är arbetet i framtiden, grön omställning samt global styrning och utveckling. Vi ska jobba snabbt och ha rapporter klara på de här områdena redan om ett år.

- Hur många personer talar du om?

- Det handlar om ett trettiotal personer som ska sitta med i eller leda de här grupperna, inklusive sekreterare och kommunikationsmedarbetare.

- Hur är din roll som strategiminister? Rapporterar du direkt till statsministern?

- Jag sitter på statsrådsberedningen och har nära kontakt med Stefan Löfven. Mitt arbete ska bereda väg för politikutveckling och reformer. 

- Sedan är det förstås Stefan Löfvens och mitt ansvar att föra ut det här i regeringskansliet. Först diskuterar man i analysgrupperna och får fram olika förslag och så diskuteras de i regeringen innan man tar det vidare till den politiska beslutsnivån. 

- Allt kommer förstås inte föras vidare dit. En del frågor kommer det säkert bli konflikter om, det får man väl utgå ifrån.

Energisnåla hus

Hennes roll som strategiminister med egen tankesmedja vittnar om att Stefan Löfven har ambitionen att regera länge och vill se till att det finns någon som ser de långa linjerna. Men hittills har det alltså varit ganska tyst om henne som minister. Bland de få pressmeddelandena finns det ett initiativ för nordiskt samarbete för harmonisering av byggregler.

- Nationella byggregler ska inte fördyra och försvåra ett klimatsmart byggande eller energieffektivisering. För att vi i Norden ska kunna bli ledande på grön teknik behöver vi mer av gemensamma ramverk, regler och upphandling. Det underlättar för företagen att verka i hela Norden, säger hon.

Hon har länge engagerat sig i i kampen mot gränshinder:

- Jag tror mycket på möjligheterna för att tänka på tvärs över gränserna, att ta bort alla gränshinder som finns. Nationalstaterna stänger in oss i regelsystem och tänkande, i vägsträckningar och järnvägsspår, som i våra fall går i nord-sydlig riktning men som borde gå mycket mer i öst-västlig riktning.

Norden i G-20?

Ett annat pressmeddelande handlar om hennes reaktion på den norske Arbeiderpartiledaren Jonas Gahr Støres förslag om att Norden som en region borde ansöka om en plats i G20-gruppen. Tillsammans skulle Norden vara världens tionde största ekonomi.

- Det är ett intressant förslag. Men först borde vi formulera en gemensam agenda med frågor att driva i internationella sammanhang med inriktning på t ex hållbarhet och grön tillväxt, säger hon.

- Jag sympatiserar med Støres ambition, men det är ganska fåfängt att tro att vi skulle bli insläppta, så där rakt av, utan att vi först skulle kvalificera oss för en sådan position. Det enda sättet att göra det är genom att ge väsentliga bidrag till arbetet.  

- De nordiska länderna är förebilder, vi går före och därför har vi alla möjligheter i världen att påverka. Vi toppar ju alla de internationella jämförelserna som görs.

Enligt utredningen Tillväxt från norr” bör de nordiska länderna satsa på det Arktiska rådet som det viktigaste forumet för att hantera arktiska frågor. I realiteten innebär det att Barentsrådet, som framförallt Norge satsat mycket på i sitt samarbete med Ryssland, i så fall ges en mindre roll. ”Mångfalden är bra på många sätt, men det överväldigande antalet samarbetsorganisationer, arbetsgrupper, fonder som används för att finansiera projekt i Arktis och andra internationella aktörer och organ som är relevanta för regionen kan leda till bristande politisk samordning”, skriver utredarna.

Behöver vi alla dessa organisationer eller bör Barentsrådet läggas ned?

- Jag har tänkt sätta mig in i det. Det måste vara otroligt tidsödande att sitta med i alla dessa grupper och kommissioner. Och utrikesministrarna ska träffa varandra varje år i dessa organisationer. Jag undrar om det går att strömlinjeforma dem, men jag har ingen uppfattning ännu.

Positiv till årligt transportmöte

Hon är också positiv till förslaget att de tre ländernas kommunikationsministrar ska mötas en gång per år för att diskutera arktiska transportfrågor.

- Vi måste ju inte alltid träffas som nordiska samarbetsministrar allihop samtidigt. Ibland träffas vi mindre grupper på två, tre länder. Sverige, Norge och Finland har landområden som gränsar till varandra. Det är inte alltid självklart att t ex Danmark är intresserat av att diskutera arktiska transportfrågor.

För Kristina Persson, född i Jämtland, har avståndet till Norge alltid varit kort:

- Jag är jämte, och då är man ju halvnorsk. Relationerna till Norge har alltid varit starka i min familj och resorna dit var många. Mina första havsbad tog jag Trondheimsfjorden och det var där jag lärde mig fiska ål och dyka, så Norge har alltid stått mig nära.  

- Som tidigare landshövding i Jämtland är jag mycket intresserad av att Meråkerbanan elektrifieras.

Meråkerbanan är den norska delen av mellanriksbanan mellan Trondheim i Norge och Sundsvall i Sverige. Den norska regeringen har beslutat att den ska elektrifieras, men arbetet startar inte förrän 2017 och blir klart först 2022.