Familjeflex: I Hyvinge baseras arbetsplatsen på önskelistan

Mikko Aalto arbetar som röntgenskötare på Hyvinge sjukhus, fem mil norr om Helsingfors. Han förbereder sig på att röntga tarmarna hos en patient och drar på sig skyddshandskar, men hinner svara på en fråga om arbetstiden.

- Det viktigaste är flexibilitet med arbetslistorna. Min fru arbetar i Helsingfors och åker iväg tidigt så jag behöver inte ta nattskiften i veckorna.

”Tidiga morgnar är ett gift”, har han skrivit in på den önskelista för arbetspass som avdelningssköterskan Eija Eskelinen sammanställt.

- Endast en gång har jag tvingats dra lott och det var nyårsnatten under millennieskiftet, säger Eskelinen som tar till egna metoder för att kommunicera. Meddelanden om viktiga möten tejpar hon fast på golvet vid ingången till fikarummet. De som hon vet att sällan använder eposten får istället en utskrift tejpad på väggen till klädskåpet.

- Att få informationen att röra sig här är en utmaning.

En stor del av Eskelinens arbetstid går till att jämka samman önskemålen om arbetstider, men så är också resultatet bra.

Ett exempel: Det råder brist på röntgensköterskor i Finland och Hyvinge sjukhus behövde tillsätta fyra tjänster. Annonstexten i fackets tidning utformades med betoning på att de som får jobbet ska ha möjlighet att kombinera arbete och familj. Resultatet var närmast förbluffande - sjukhuset kunde välja mellan fjorton sökande.

Bra rykte

- Det här sjukhuset har ett bra rykte. Många ringer från Helsingfors och frågar om vi har jobb åt dem, för de har hört så mycket gott, säger översköterska Soili Siipola. Det här visar att en flexibel inställning till familjeliv och arbete kan vara ett framgångskoncept på arbetsmarknaden. På önskelistan finns anteckningar om ensamförsörjare som bara vill jobba nattskiften vartannat veckoslut då barnen är hos den andra föräldern, till anställda som behöver flextid för att kunna ta hand om sina åldriga föräldrar.

- Det finns ju så många slag av familjeliv, säger Siipola. I Finland har den ena föräldern rätt att jobba deltid tills barnet börjar årskurs tre i skolan, men många vill vara vårdlediga längre än så.

- Även om det inte är lagstadgat försöker vi vara flexibla, säger Siipola.

Fast vägen har varit lång. År 2001 gick ledningen för Hyvinge sjukhus och dess personal på 1051 personer + en övervägande majoritet kvinnor, + med i ett arbetslivsprojekt som Forsknings- och utvecklingscentralen för hälsovården, Stakes, genomförde på en rad finländska arbetsplatser. Förutom arbete och familj ingick att förbättra kvaliteten på arbetslivet och minska stressen samt att främja jämställdheten.

Finansieringen kom delvis från den europeiska socialfonden. Nu är utvecklingsprojektet inne på slutrakan, men någon enskild avgörande förändringsfaktor är svår att peka ut. En viktig del av de gemensamma seminarierna har varit upplevelsebaserade. Alla fick börja med att rita sin livskurva från barndomen till denna dag. Den berättelsen fylldes på med bilder, folk fick ta bilder på sina bästa barndomsminnen till de gemensamma sessionerna, för att på det sättet kunna berätta vem de är.

- Vi grät, det var starka känslor, säger Siipola.

Tanken bakom fotografierna var att folk lättare skulle kunna berätta för arbetskamraterna om okända sidor av sig själva. Hela temat för utvecklingsprojektet var ju att göra det osynliga synligt.

- Fast i början var det nog svårt att förstå hur fotografierna hängde ihop med det här, sitt privatliv.

Räds inte längre kameran

Alla anställda har fotograferats av en porträttfotograf på jobbet så att man vet vem som är vem. Patientens väg genom sjukhuset har dokumenterats av personalen själv med fotoutställningar.

- Jag som alltid har varit rädd för att bli fotograferad, nu räds jag inte längre kameran, säger sekreteraren Katariina Kuntsi som efter det här varit med i direktsänd riks-tv.

Genom drama i samarbete med professionella skådespelare från Forum-teatern gjordes arbetsplatsens konflikter och problem synliga.

- Vi övade oss i att beröra svåra saker och hur man för dem på tal, säger Siipola. Avsikten var också här att få till stånd förändringar inom människorna själva med tanke på en bättre arbetsmiljö. Kulturarbetet har kombinerats med intervjuer om synen på arbete och privatliv och hur man uppfattar arbetsgivaren, men i själva verket skapades inga nya processer för hur familjeliv och arbete bättre kan kombineras.

- Men min egen och mina kollegers attityd till de möjligheter som står till buds kom under projektet närmare och blev mer konkreta, säger Siipola.