Grönlands arbetsmarknad glödhet

Om några år kan det finnas sex, sju stora gruvprojekt på Grönland. Kanske har det då också hittats olja utanför kusten. Planer finns på att bygga ett stort smältverk för aluminium. Samtidigt har inte ön mer än 56 000 invånare och en arbetsstyrka som inte är större än 30 000 personer.

Även om arbetslösheten på ön är nästan tio procent är det inte alla som passar för ett jobb i gruvindustrin.

- Det finns många fördomar bland grönländarna också. De tror att om man arbetar med gruvdrift så innebär det att man måste jobba under jorden hela tiden, säger Flemming Enequist.

Därför ska han träffa arbetare på London Minings Isua-projekt, en järnmalmsfyndighet som just nu håller på att avgränsas genom provborrningar. Som tränare för det grönländska skidlandslaget vet han hur viktigt det är med förebilder.

Motorbåten kryssar mellan isbergen som flyter i fjorden, dimman lättar och avslöjar 1200 meter höga bergstoppar på bägge sidor av fjorden. Eftersom det inte finns någon vegetation kan geologerna se de olika tidsåldrarna som årsringar och peka ut jura, krita, silur och devon. Varje färgschattering representerar hundratals miljoner år och vi är på väg till prekambrium.

Isuaberget består av den äldsta bergarten som hittats på jordklotet – 3,8 miljarder år. Vi glider in i den lilla fjordarmen Aninganeq. På toppen av åskammen har 32 containrar placerats i en rektangel. De har bundits till stora sandsäckar för att de inte ska vältas över ända vid en storm. Några har fönster och är sovrum för två personer, andra är lagerutrymmen och kök.

När vi tagit oss upp och hälsats välkommen av Anders Lie, som är chef för campen, hör vi en helikopter närma sig. Under den hänger en pall med nya kärnprov från en av borriggarna uppe i fjället.

På jakt efter äventyret

Knud Reimer styr pallen så att den hamnar rätt och bär sedan upp lådorna där proven ligger till ett arbetsbord under ett tak av plastduk.

- De här proven kommer från 350 meters djup. Det svarta är magnetit, säger han. Det är i magnetiten som järnet ligger. Namnet kommer av att bergarten är magnetisk.

- Se här, säger Knud Reimer och placerar en metallpenna mot borrkärnan. Magnetismen är så stark att pennan står rakt upp. Själv har han tagit ledigt från sitt jobb som översättare på Grönlands enda tidning, Sermitisiaq/Grönlandsposten för att vara med om gruväventyret. Han kallas för geologiassistent, vilket i praktiken innebär att han står för det mesta av det fysiska arbetet med proverna.

- Det här är väldigt bra för oss. Gruvindustrin är framtiden för oss, säger han.

Han har en fantastisk utsikt mot fjorden där väderleken kan slå om på bara några minuter. För bara någon månad sedan var fjorden tättpackad av isberg och full av ljud när de kolliderade med varandra. Denna dag är det bara några få isberg som guppar omkring i solen.

- Det finaste är att se renarna när de kommer på andra sidan floden där. Jag älskar att jaga, men här får vi bara se på dem. Vi får inte ens fiska, säger han.

Knud Reimer är inte den ende som hoppat av sitt vanliga jobb. I köket står Assgeir Erlingsson, som i vanliga fall är lärare på en kockskola i Island.

Scott Boyce är däremot en kanadensare med 20 års erfarenhet av att borra efter järnmalm, och den som är chefsgeolog för Isauagruvan.

Svårt att borra

Han beskriver hur svårt det är att borra kärnprov när man först ska ta sig igenom trehundra meter med is, där borren inte har något stöd utan far fram och tillbaka med risk för att borrsträngen knäcker. Därefter en morän med runda, slipade stenar som kan sprätta i alla riktningar och kila sig fast i borren. Så till sist genom urberget, där det inte går att använda uppvärmt vatten för att driva borren – det skulle få isen att smälta. Istället används salt, sex ton varje vecka.

Med borrare, supportpersonal och helikopterpiloter är det 40 stycken som arbetar dygnet runt. När klartecken för att sätta igång gruvverksamheten ges, enligt planen nästa år, kommer det först att byggas en väg till järnmalmsfyndigheten 60 kilometer in från fjorden. Gruvan blir ett dagbrott med tre separata produktionslinjer där malmen krossas och separeras så att den till sist blir till slurry, som kan fraktas ned till en hamn i en annan fjordarm.

Sammanlagt kommer det att investeras två miljarder dollar. Vi får följa med vice projektledaren Marcel Pineau som ska ta vattenprover i ett par av de sjöar som ska vara vattenkälla i processen.

Efter att ha flugit några minuter över det ödsliga landskapet ser vi kanten av inlandsisen, som ligger som en vit elefanthud som sträckts över urberget. Sjöarna i kanten av glaciären är grumliga och vi letar en stund innan vi hittar mätpunkten.

Den svenska piloten Andrew Hedström landar som på en femöring. Han har varit helikopterpilot i tio år, varav fem på Grönland.

- När jag inte är här åker jag hem till familjen, fru och tre barn i Mora, säger han.

Medan Marcel Pineau tar sina vattenprov berättar Andrew Hedström att helikopterflygningarna på Grönland hör till de mest krävande man kan göra.

- Vi har så lite hjälp av elektronisk utrustning i de här små helikoptrarna och vädret kan slå om så att det blir dimma mycket snabbt.

Vi flyger vidare och lämnar som hastigast en reservdel till en grävmaskin på en av borriggarna som står i en container på isen, innan vi landar på en åskam vid sidan av Isuabergets topp, som sticker upp, mörk och svart ur isen.

Malmkroppen som London Mining vill utvinna järn ifrån upptäcktes på 60-talet och ligger delvis under öppen mark och delvis under isen.

- Vi kommer att ta bort 200 miljoner ton is för att kunna komma ned till den. Men det är viktigt att veta att den is vi ser här inte hör till inlandsisen. Det är en ”död” is som inte flyttar på sig, säger Marcel Pineau.

Om isen hade hört till glaciären kunde det fort ha blivit ett evighetsarbete eftersom ny is i så fall hela tiden skulle pressats ut mot dagbrottet. Miljömässigt ska allt vatten som används rensas innan det släpps ut i fjorden. Isen bara flyttas till en annan plats.

- Se på kanten av bergstoppen! Ser du hur magnetiten ligger som stavar längs sidan? Så det här är järn alltihop, en miljard ton järnmalm, kanske mer.

Hur ska räknestycket med att få tillräckligt med arbetare att gå ihop? Isuaprojektet blir tvunget att konkurrera med de andra gruvprojekten på Grönland om personal. Under anläggningsfasen som inleds 2012, förväntas 1 100 anställda arbeta. När produktionen är igång blir det 500 anställda. På den nordöstra sidan av Grönland planeras en bly- och zinkgruva, med en anläggningsperiod med ett tusental anställda från 2012-2015. Därefter kommer gruvan få 200-300 fast anställda.

Även i Maarmorilik på västkusten förväntas produktion av zink och bly återupptas i Black Angel Mine, som en gång ägdes av svenska Boliden. Angel Mining, som övertagit räknar med 100 anställda. Ungefär lika många får jobb i Kringlerna, på sydspetsen, där det ska brytas sällsynta jordartsmetaller och i guldgruvan Nalunaq, där produktionen återupptogs i år, men där produktionen når sin topp 2013.

Utländsk arbetskraft

Förmodligen måste räknestycket lösas genom att en stor del av arbetskraften importeras, på samma sätt som när Island 2004-2007 byggde det stora kraftverket Kárahnjúkar och aluminumsmältverket Fjarðaál i närheten av Reyðarfjörður i östra Island. Då kom arbetskraften till 75 - 80 procent från andra länder, som Polen och Kina. Även om inte alla gruvprojekten realiseras och något avtal ännu inte tecknats om aluminiumsmältverket, så kan det bli nästan omöjligt att lokalt rekrytera mer än en bråkdel av de 4 000 – 6 000 kvalificerade yrkespersonerna som behövs i konstruktionsfasen av gruvorna, industri- och infrastrukturprojekten som planeras. Däremot kommer troligen majoriteten av de fast anställda när produktionen väl kommer igång vara grönländsk.