Hur tacklar facket den nya debatten om löneskillnaderna?

Den norske utrikesministern Jonas Gahr Støre jämför det som sker i Europa idag med studentupproret i slutet av 60-talet.

- Maj 1968 har blivit ett kalendermärke i europeisk historia, då något kokade över. Det var en generationsmarkering, en protest mot överfulla lärosäten, speciellt i Paris. Men spänningen i de europeiska huvudstäderna och på landsbygden är potentiellt större idag. Vi befinner oss i en situation där etablerade sanningar om Europa kan ha gått ut på datum nästa dag, säger han i en intervju med tidskriften Ny Tid.

Argumenten som hörs från Occupy Wall Street-rörelsen, som började i New York, men som snabbt har spridit sig till hundratals andra städer, är att det inte längre är acceptabelt att 1 procent av befolkningen sticker av med en så stor andel av inkomsterna.

Enligt New York Times nåddes toppen 2007. Då tjänade den procent av USA:s befolkning som hade högst inkomst 23,5 procent av de samlade inkomsterna i landet, om löner och kapitalinkomster men inte reavinster räknas ihop. Det är den högsta andelen sedan 1928.

Störst skillnader i Norge

Även i de nordiska länderna ökar löneskillnaderna. Trots att Norge ofta beskrivs som det mest egalitära av de nordiska länderna, är det här som den översta procenten tar den största andelen av de samlade inkomsterna.

- Den översta procenten har ökat sina andel av de samlade inkomsterna kraftigt under 2000-talet. Den ligger nu på tio procent i Norge, mot sex procent i Sverige, Finland och Danmark, säger Daniel Waldenström på Uppsala Universitet.

Han är professor i nationalekonomi och forskar främst om inkomst- och förmögenhetsfördelning, inkomströrlighet och skatter.

Han håller med om att tidsandan har ändrats och att det är mycket mer fokus på löneskillnaderna än tidigare. Under en lång period efter kriget ända fram till 1980, minskade dessa. Det året var brytpunkten, då löneskillnaderna började öka istället.

- Varför brytningen skedde då är en fråga som delvis gäckar forskarna fortfarande. Men vi vet att det är något som skedde i hela västvärlden och att det handlar om en rad politikförändringar, säger Daniel Waldenström.

Ändringarna var en reaktion mot stagnationen efter oljekrisen på 70-talet. Verksamheter avreglerades och facket förlorade inflytande. Det skedde också en teknologisk utveckling och globalisering som i hög grad gynnade kapitalägarna.

- Vid avregleringen kom värden fram även i företag som inte tidigare hade ett marknadsvärde.

Det handlade också om en avvägning som fackföreningarna gjorde där större inkomstskillnader accepterades för att det ansågs leda till högre tillväxt.

- Fackförbunden har inte heller varit samlade i att försvara en mer jämlik lönebild. Saco i Sverige har till exempel varit aktiva i sin argumentation för ökad lönespridning, säger han.

LO-rapport om makteliten

Det svenska LO har i elva rapporter sedan 1999 räknat ut vad makteliten tjänar jämfört med en industriarbetare. Med historisk statistik har kurvan dragits tillbaka till 1950.

Eftersom inflationen och lönenivåerna hela tiden ändrar sig räknar LO ut hur många industriarbetarlöner som de som tillhör den ekonomiska och politiska tjänar. Sammanlagt 197 maktpositioner har valts ut. Dessa har delats upp i olika grupper där den ekonomiska eliten mäts efter vad vd:n i 50 olika företag tjänar. De flesta, men inte alla, företagen är börsnoterade och har följts under 59 år.

1950 var den ekonomiska maktelitens genomsnittliga inkomst 26 industriarbetslöner. Skillnaden utjämnades ända fram till 1980, då skillnaden var som minst. Maktelitens genomsnittliga inkomst var då nio industriarbetslöner. Därefter ökade skillnaderna igen och nådde en topp 2008. Då tjänade den ekonomiska makteliten i genomsnitt 51 industriarbetslöner per år vardera.

- Uppmärksamheten omkring undersökningen var som den brukar. Det skrevs en del om den under några dagar och så blev det tyst, säger Jeanette Bergström, en av LO-ekonomerna bakom undersökningen som presenterades i februari i år.

Legitimiteten som samhällsaktör

Tillsammans med kollegan Ola Petterson och LO-ledaren Wanja Lundby-Wedin skrev hon ett debattinlägg i Dagens Nyheter, där slutklämmen var:

"Utan en ny inriktning på den ekonomiska politiken kommer Sverige att bli ett land med ökande ekonomiska klyftor och med en maktelit som har allt svagare förståelse för de ekonomiska förhållanden som gäller för flertalet. Men det är också viktigt att näringslivets elit, både dess organisationer och de individer som finns på de ledande positionerna, börjar ta ansvar för sin orimliga inkomstutveckling. Denna grupp, som alltid predikar återhållsamhet för andra, riskerar annars sin legitimitet som en seriös samhällsaktör."

Enligt Daniel Waldenström är emellertid debatten om den skeva lönespridningen inte enkel för fackförbunden:

- Facken har hittills legat lågt. De känner sig på defensiven. De har svårt att stå emot kraven från arbetsgivarna om att lönesättningen för direktörerna ska vara fri.

Eftersom facken också är representerade i många av de styrelser som fattar besluten om direktörslönerna blir de också ansvariga. För två år sedan stormade det omkring LO-ledaren Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreteraren Erland Olausen. De hade som styrelseledamöter i AMF Pension, som till hälften ägs av LO, godkänt att direktören under en tioårsperiod tjänade sammanlagt 42 miljoner kronor i lön och bonus. Dessutom kommer han att få 62 miljoner kronor i pension.

I maj i år anordnade tankesmedjan Policy Network, som försöker mejsla ut en politik för de socialdemokratiska partierna, en konferens i Oslo där många av ledarna för de europeiska fackförbunden och socialdemokratiska partierna deltog.

I inbjudan till konferansen stod det:

"Den återkommande frågan under de två senaste åren har varit varför det är socialdemokraterna som verkar stridströtta och utmattade och på defensiven, i mitten av en kris vars ursprung helt klart implicerar den neoliberala högern."

David Milliband, i mitten, och Håkan Juholt, längst till höger, hörde till dem som deltog på Policy Nettworks konferens i Oslo.

De som hävdar att Occupy Wall Street-rörelsen mest består av anarkister, kunde på konferensen ha lyssnat till professorer, som Jacob S. Hacker från Yale University, som skrivit boken "Winner-Take-All Politics" tillsammans med Paul Pierson.

Det är från den mycket av argumenten i debatten om den skeva lönefördelningen hämtats. Redan i det inledande kapitlet beskriver han hur Goldman Sachs och andra banker använde pengarna de fick från myndigheterna för att inte gå konkurs 2008, till att året efter "skyffla dem ut backdörren och in i sina anställdas privata bankkonton."

I USA tjänar den tiondels procent som har högst inkomster (en av tusen personer) tolv procent av de samlade inkomsterna.

Enligt Jacob S. Hacker är inte bara den skeva fördelningen en orättvisa, utan en viktig förklaring till den nuvarande krisen.

Kommer missnöjet då, som Jonas Gahr Støre, antyder, leda till omvälvningar och konflikter som liknar de som skedde efter studentupproret 1968, som också riktade sig mot fackföreningarna?

Antalet vilda strejker ökade. I Sverige var det mer än 500 illegala strejker under de två åren 1974 och 1975. Även de legala arbetskonflikterna, som följde gällande konfliktregler, ledde till ett stort antal förlorade arbetsdagar i strejker och lockouter. De nordiska länderna  skakades av en rad storkonflikter under 80-talet, men sedan 2000-talet inleddes har det varit anmärkningsvärt lugnt.

Kanske är det som den finska statistiska centralbyrån sammanfattar det i en historisk genomgång av arbetskonflikterna i landet:

"Fackförbundens lönekrav är i dag mera realistiska än under de gångna årtiondena och vetskapen om de inflationstryck som löneförhöjningarna förorsakar sträcker sig ända till fabrikssalarna. Förhandlingsparternas mål är i allmänhet så nära varandra att i långa strejker är parternas förluster större än den eventuella nyttan."

Daniel Waldenström hoppas att trepartssamarbetet inte blir lidande:

- Det är en unik styrka i den nordiska avtalsmodellen att vi har skötsamma fackföreningar och respektfulla arbetsgivare samt aktiva regeringar som går i dialog med parterna men ändå är tillbakhållna.

- Jag hoppas att den gemensamma viljan till samarbete kommer att finnas kvar.