Populister styr i opposition

Det politiska livet har fortfarande inte återhämtat sig efter den chock som riksdagsvalet utgjorde. Sannfinländarna blev tredje största parti med 19 procent av rösterna, upp från 4 procent i valet 2007. Stödet har fortsatt att öka i de gallupar som gjorts efter att partiordförande Timo Soini av praktiska och principiella orsaker beslöt att inte gå med i regeringen. I mitten av sommaren fick partiet mest stöd av alla.

Inte ens den norska massakern, som fick sympatierna för andra nordiska populistpartier att rasa, har påverkat populariteten trots den ideologiska samhörigheten. Tvärtom verkar det som om allt fler finländare vågar bekänna färg nu när Soini och hans partimedlemmar blivit rumsrena genom sin stora representation i riksdagen, 39 ledamöter av 200.

Säkerheter

Än är det för tidigt att peka ut några konkreta regeringsbeslut där populisternas inflytande märks, med undantag för ett uppmärksammat exempel, nämligen Finlands krav på säkerheter för sina lånegarantier till Grekland.

Sannfinländarnas partisekreterare Ossi Sandvik säger också att han inte ser en effekt och så länge regeringen är enig är den svår att påverka. Däremot, påpekar han, kan partiet tack vare sin stora grupp riksdagsledamöter nu lättare ställa regeringen till svars eller lyfta upp hjärtenära frågor via interpellationer.

- Jag har tittat på regeringsprogrammet och det är fullt av goda avsikter. Saker och ting ska stärkas, utvecklas och utredas men de konkreta åtgärderna är ganska få.

Sannfinländarna applåderar regeringens beslut att höja grundtrygghetsstödet med flera hundra miljoner euro, ett krav som socialdemokraterna ställde för regeringssamarbete.

- Riktningen är rätt, men det omfattar inte de allra fattigaste, påpekar Sandvik.

Samtidigt höjs accisen på bland annat tobak, alkohol, bränsle och sötsaker vilket är ett steg i riktning mot plattskatt menar Sandvik.

Missnöjet fick utlopp

Politikforskarna är ense om att det var missnöjet med de traditionella stora partierna, framför allt socialdemokraterna och centern, som låg bakom Sannfinländarnas valframgång. Etablerade politiker hade glömt att lyssna på samhällets mindre lyckligt lottade, mest marginaliserade män som mobiliserade sig i protest.

Sannfinländarnas socialpolitik konkurrerar med socialdemokraterna men står på en konservativ värdegrund. Partiet vill till exempel att kvinnor som vill stanna hemma och tar hand om hemmet ska få bättre möjligheter att göra det. Docent Rauli Mickelsson, som studerat dess partiprogram, säger att innehållet för tankarna till tidigt 1900-tal då välfärdsbygget började och fortsättningen efter andra världskriget. Bilden av socialpolitiken som en enande kraft i nationen där alla ska inkluderas växer fram. Partiprogrammet är över huvud taget väldigt nationalistiskt.

Docent Ilkka Ruostetsaari påpekar för sin del att Sannfinländarnas socialpolitiska ambitioner inte konkretiserats.  I riksdagen fick ordförandeposten i tre utskott, men inget av dem handskas med social- eller sysselsättningspolitik. Utskotten är försvar (partiet är för ett starkt försvar), förvaltning (där vapenfrågor, polisärenden och immigration ingår) och utrikesärenden (där partiet får utlopp för sin EU-kritiska linje).

Pådrivande

Jan Sundberg, professor i statsvetenskap, tycker sig se att socialdemokraterna positionerat sig nära populisternas linje och tagit till sig frågor som säkerheter för Greklandsgarantierna.

- Där var Sannfinländarna en pådrivande kraft.

Statsminister Jyrki Katainen (Samlingspartiet) tvingades göra många kompromisser för att få ihop regeringen som består av sex partier. På partidagen i slutet av augusti konstaterade flera deltagare att Sannfinländarna nu har kontrollen över politikens dagsagenda i Finland.

Regeringen väntar med bävan på hur förslaget till statsbudget för 2012 ska tas emot i riksdagen av Sannfinländarna som redan hotat ställa till med bråk.