Sverige är det enda landet i Norden som varken haft en kvinnlig statsminister eller en kvinna som statsöverhuvud i modern tid. Socialdemokraternas Mona Sahlin kunde ha blivit statsminister vid valet i september 2010, men den nya rödgröna koalitionen förlorade valet.
Några månader efter valförlusten meddelade Mona Sahlin att hon avgår på en extra kongress den 25-27 mars i år.
De hetaste kandidaterna som hennes efterträdare är män och när även LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins mandat går ut 2012, riskerar kvinnorna i Sverige att de två främsta maktpositionerna de intagit återgår till männen.
Kampen om jämställdhet har i Sverige historiskt förts i egna kvinnliga organisationer, påpekas det i Nordiska ministerrådets stora undersökning ”Kön och makt i Norden”.
Tillsammans med Finland har kvinnoförbunden spelat en större roll i politiken än i de övriga nordiska länderna. Den svenska industristrukturen med många stora företag har också gjort att de haft mer makt än vad företagarna haft i Norge, där de största företagen har staten som dominerande ägare.
Fyra av partierna har egna kvinnoförbund och Sverige har sedan 2005 ett eget kvinnoparti, Feministiskt Initiativ, som visserligen bara fick 0,4 procent i Riksdagsvalet 2010, men som fram till januari i år har haft Gudrun Schyman som partiledare. Hon är en av Sveriges mest markanta politiker och var 1993-2003 partiledare för Vänsterpartiet.
Tre av de största svenska partierna har ännu inte haft en kvinnlig partiledare – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som emellertid kom in i Riksdagen först 2010.
Hur fort utvecklingen ändå har gått ser man om man jämför dagens regeringar med den Olof Palme bildade 1973. Fram till då hade Sverige bara haft fem kvinnliga statsråd. Olof Palme utsåg tre kvinnliga statsråd och 17 manliga. Men alla de tre kvinnorna, Gertrud Sigurdsen, Anna-Greta Leijon och Lena Hjelm-Wallén, utnämndes till konsultativa råd, vilket innebar att de inte var chefer för egna departement.
Ingvar Carlsson var den förste statsministern som hade en regering som till 50 procent bestod av kvinnor. Det var i hans tredje regering, som satt från oktober 1994 till mars 1996. Där var elva av de 22 statsråden kvinnor.
Debatten om en kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser har varit intensiv även i Sverige. Men den har varit mer principiell och handlat om staten ska kunna gripa in och inskränka aktieägarnas rätt att själva fritt utse företagen styrelser, jämförtmed debatten i Norge.
Den förre arbetsministern Sven Otto Littorin sa i en intervju den 5 juli 2010 att han vill införa kvotering av kvinnor i styrelserna eftersom det tog för lång tid att uppnå jämställdhet där
- Med nuvarande takt får vi vänta i 150 år, sa Sven Otto Littorin.
Han hade emellertid inte förankrat utspelet i den koalitionsregering av fyra borgerliga partier som han satt i. Eftersom han avgick två dagar senare blev effekten inte densamma som i Norge, där det var en manlig minister, Ansgar Gabrielsen, som till sist fick igenom förslaget. Det visar att det inte alltid är kvinnor som för den mest effektiva jämställdhetspolitiken, även om kvoteringsförslaget i Norge förberetts i många år och av flera kvinnliga ministrar innan Gabrielsen genomförde det.
LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin, 2007
Utrikesminister Karin Söder, 1976-1978
Arbetsgivarordförande Ebba Lindsö, 2003-2005
Arbetsgivar-vd, Signhild Arnegård Hansen 2007-2010
En kvinnlig