Feministisk svensk utrikespolitik - fnissfaktorn är borta

– Den första tiden med den feministiska utrikespolitiken visar att den kan ta sig mycket olika uttryck eftersom den hela tiden ska utgå från realiteten där den bedrivs, säger Ann Bernes om sedan i höstas är ambassadör för jämställdhet och samordnare av den feministiska utrikespolitiken. 

Hon ger flera exempel på hur de arbetar. Sverige har till exempel startat ett nätverk som ska bidra till att fler kvinnor blir internationella medlare, bidragit till forskning om maskulinitetsnormer i Demokratiska Republiken Kongo och sett till att vietnamesiska flickor fått chansen att utbilda sig inom det mansdominerade yrket som discjockey. Dialogen med kvinnoorganisationer över hela världen har också intensifierats, berättar hon.

– Sverige har också bidragit till förhandlingsframgångar för jämställdhet inom FN och EU. Det är stort driv och stor bredd i verksamheten, konstaterar Ann Bernes. 

– Bredden i verksamheten illustrerar verkligen att den feministiska utrikespolitiken inte är något statiskt och färdigt definierat, utan ett perspektiv och ett förhållningssätt i allt vi gör. Vi ska stärka kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser genom att utgå från det vi kallar det fjärde R-et, realitet. Det betyder att vi utgår från den aktuella verkligheten som den ser ut, vilket kan innebära väldigt olika saker på olika håll, säger hon.

Fnissfaktorn har ersatts av intresse

När den svenska regeringen hösten 2014 utropade sig som världens första feministiska regering väckte det internationell uppmärksamhet, särskilt i förhållande till utrikespolitiken. Kunde verkligen en feministisk utrikespolitik vara rätt sak att satsa på i ett svårt säkerhetspolitiskt läge, sa kritikerna medan andra lovordade initiativet.  Ann Bernes konstaterar att det fanns en fnissfaktor från början, men att den har gett plats för intresse och respekt.

– Vi pekar på att det inte går att uppnå hållbar fred, säkerhet eller utveckling om halva samhällen och befolkningar exkluderas från ekvationen och allt fler lyssnar, säger hon.

Att Sverige är ett land som vill stärka kvinnors och flickors rättigheter är inte nytt.  Regeringen har arbetat med jämställdhetsintegrering både nationellt och inom utrikespolitiken sedan mitten av 90-talet. Men då har det framför allt handlat om områden som rör bistånd och rättigheter. Däremot har jämställdhetsperspektivet varit mer frånvarande i andra delar av utrikespolitiken, som inom utrikes- och säkerhetspolitiken och handels- och främjandepolitiken.

– Det som nu händer är att vi både breddar, systematiserar och fördjupar arbetet och det ger oss en extra skjuts framåt, inte minst som det sker parallellt med den övriga feministiska regeringens ansträngningar, säger Ann Bernes som konstaterar att det finns mycket kvar att göra för kvinnors och flickors villkor även i Sverige trots att det svenska jämställdhetsarbetet har pågått mycket längre än i många andra länder. 

Lång väg att gå

Den relativt nyutnämnda ambassadören stortrivs med sitt arbete, där dagarna är överfyllda och ”att göra”-listorna är längre än vad arbetstimmarna medger. Sedan november 2015 finns en handlingsplan för den feministiska utrikespolitiken och en del i hennes vardag handlar om att vara coach när handlingsplanen ska bli en del av alla verksamhetsplaner på både departement och utlandsmyndigheter. Många ambassader hör av sig och vill ha input i sina aktiviteter, som också ska präglas av feminism. Det kan handla om att diskutera vilka utmaningar i landet som är viktigast att försöka påverka och hur man bäst kan synliggöra kvinnor som aktörer, till exempel genom att inkludera dem i besöksprogram eller paneldiskussioner. 

Vardagen för otaliga kvinnor och flickor präglas fortfarande av diskriminering, förtryck och strukturella orättvisor, konstaterar Ann Bernes. Några av de många exemplen hon nämner är att 128 länder har lagstiftning som begränsar kvinnors ekonomiska egenmakt, att minst 63 miljoner flickor saknar skolundervisning och att 39 000 flickor under 18 år gifts bort varje dag. 

– Det har gjorts en del framsteg sedan FN:s kvinnoprogram i Peking för 25 år sedan, men det finns fortfarande väldigt, väldigt mycket kvar att göra. Det är därför regeringen deklarerat att man är en feministisk regering. Det är ett sätt att säga ”Det är nog nu”, säger Ann Bernes.

Kvinnor är frånvarande i fredssamtal

I oroliga, konfliktfyllda tider lyfts också betydelsen av att låta kvinnors röster bli hörda i fredssamtalen. Idag är den kvinnliga halvan av befolkningen sällan med när det sluts fred, vilket riskerar att försvaga freden och skapa gnistor som kan antändas längre fram. Detta ser regeringen som en viktig fråga och den understryks också av forskaren Helene Lackenbauer, som skrivit ”Med feminism som ledstjärna. Svensk utrikespolitik i ny tappning”, som gavs ut i veckan i Utrikespolitiska Institutets serie ”Världspolitikens dagsfrågor”. Helene Lackenbauer är idag politisk sakkunnig på ärkebiskopens kansli och har tidigare varit forskningsledare på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut. 

I skriften visar hon att det mellan åren 1990- 2010 slöts 585 fredsavtal. Av dem innehöll 92 texter som innehåller hänvisning till kvinnor. I de fredssamtal som hölls 2014 hänvisades till kvinnor i nästan hälften.

Ett idogt arbete med FN:s resolution 1325 för kvinnor, fred och säkerhet, där inte minst Sverige varit aktivt, har gett resultat. 2006 var Sverige det första landet som antog en nationell handlingsplan för att arbeta med resolution 1325 och nu pågår ett arbete för att skapa en tredje nationell handlingsplan kring samma resolution. Där prioriteras särskilt kvinnors deltagande i fredssamtal och konfliktförebyggande arbete. 

– I många fredssamtal samlas stridande män, men stora grupper är aldrig inkluderade i dessa samtal. Det är därför absolut nödvändigt att lyfta upp kvinnorna. Man underskattar kvinnor generellt och inte minst i konflikter. Kanske är inte kvinnor en del av det offentliga, men de kan vara aktiva aktörer genom att mobilisera sina söner eller genom att ta hand om den logistik som krigföring kräver. Utsatta kvinnor föder utsatta och fattiga barn som kan ta till vapen i framtiden, säger Helene Lackenbauer. 

Lite som överraskar

När hon summerat vad ett år av feministisk utrikespolitik betytt, så är det egentligen inget som överraskat henne. 

– Utifrån svenskt perspektiv är det som presenterats egentligen inget nytt, utan klassisk svensk politik. Det nya är att man benämner utrikespolitiken som feministisk och att man har en handlingsplan, men en handlingsplan betyder ju inte att det blir så, säger Helene Lackenbauer.

Hittills har det inte kommit fram någon definition av vad en feministisk utrikespolitik är eller presenterats någon utrikespolitisk doktrin utifrån ett feministiskt perspektiv, påpekar hon, och ger exempel på frågor hon gärna skulle vilja se tydligare belysta, inte minst vad feministisk politik betyder inom försvars-, säkerhetspolitik och diplomati. Vad skulle till exempel en feministisk utrikespolitik betyda i förhållande till Ryssland? Skulle det kunna innebära ökat stöd till kvinnor som verkar för fred i Östersjöregionen eller till samtal om mänskliga rättigheter i området? Hon efterlyser också tydligare skrivningar om hur strukturer och normer kan påverkas inom ramen för en feministisk utrikespolitik. 

– Ökar kvinnors makt, minskar mäns inflytande och det är inte hanterat. Man borde formulera en tydligare vision kring vad man vill uppnå, säger Helene Lackenbauer.

Hon anser att Sveriges feministiska utrikespolitik har större betydelse utomlands än hemma. 

- Den kan ge hopp och mod i omvärlden, även i väst, och gjuta mod i grupper som vill verka för ökad jämställdhet. Sverige har ju också lyft detta till en profilfråga i FN och EU, vilket innebär att det civila samhället vet att det finns en regering som vill verka för dem i de här frågorna, säger Helene Lackenbauer.