Ökad medvetenhet i Finland om hoten socialarbetare utsätts för på jobbet

- Det här rummet är ett bra exempel på ett tryggt rum ur socialarbetarens perspektiv.

Så säger Hanna Holmberg, ledande socialarbetare inom barnskyddet i Vanda i södra Finland. Holmberg guidar runt på socialbyrån.

- Det som är bra med det här rummet är de tre dörrarna i olika hörn av rummet.

Dörrarna ger flera möjligheter för socialarbetaren att ta sig ut ur rummet om en klient till exempel blir aggressiv. Till arbetsplatsens säkerhetsregler hör också att ytterdörren till kontoret alltid är låst. En låst dörr hade kanske hindrat den rökbomb som kastades in i en annan socialbyrå i en medelstor stad i Finland i början av 2010-talet. Vi ska återkomma till rökbomben lite senare. Först lite siffror.

Enligt Rättspolitiska institutets undersökning från 2017 har mer än var tionde kvinna i åldern 25-54 utsatts för våld eller hot om våld under den granskade perioden 2012-2016. Finländsk forskning tyder på att kvinnor möter hot och våld på jobbet oftare än män. Orsaken är att de i högre grad jobbar inom social- och hälsovårdssektorn, där riskerna för verbala och fysiska hot är större. Den färskaste arbetslivsbarometern från 2018 visar att 44 procent av de anställda inom de kvinnodominerade kommunala arbetsplatserna har observerat hot eller våld på jobbet.

Preventivt tänkesätt är A och O

Hanna Holmberg fortsätter vandringen på socialbyrån; det visar sig att i varje rum där socialarbetare träffar klienter finns det minst en extra dörr.

- Också i mitt arbetsrum finns en extra dörr direkt bakom mitt arbetsbord.

- Det är inte alls alltid som det finns ett särskilt behov av att tänka på de här säkerhetsaspekterna, men om vi på förhand vet att det finns skäl att anta att mötena kan gå över till farosituationer så funderar vi extra noga var vi socialarbetare sätter oss.

Holmberg berättar också att det i varje rum på kontoret finns en larmknapp som används vid farosituationer - alla socialarbetare bär även med sig ett ”larmband” när de träffar klienter. Vid larm rycker kollegerna och två väktare från fastighetens bottenvåning till undsättning.

Holmberg tillägger att inte alla socialbyråer i staden eller landet har säkerheten på samma nivå.

- Läget är väldigt annorlunda under hembesök, där finns fler aspekter att beakta och där kan vi inte räkna med reservutvägar. Av den anledningen hålls de första mötena med nya klienter alltid på kontoret – under den fasen när vi bekantar oss med nya personer.

Långt utdragen förföljelse

Det är inte många som öppet talar om den aggressivitet som en del klienter visar mot socialarbetare. Och det är kanske förståeligt – en socialarbetare om någon vet att klienter ofta hör till de utsatta i samhället och då är det lätt hänt att man ser de starka känsloutbrotten ”bara” som en del av jobbet. Som Hanna Holmberg utrycker det: ”starka upprivande känsloyttringar är så vanliga så de blir lätt normaliserade, man lär sig att inte ta det personligt.”

Samtidigt, påpekar Holmberg, gäller en absolut nolltolerans mot våld och påhopp. Men det gäller för socialarbetaren att själv bedöma när en situation känns hotfull.

Då kommer vi till Marjo Oinonen. I början av 2010-talet jobbade hon som socialarbetare i en medelstor finländsk stad. Strax efter att hon fattat ett barnskyddsbeslut kom floden av meddelanden från pappan i familjen som var upprörd över beslutet.

- I början tänkte jag att det helt enkelt handlade om en krävande klient. Det dröjde någon månad innan jag insåg sakens allvar: han förföljer mig.

Den första tiden försökte Marjo Oinonen tackla läget via sin yrkeskunskap och förklarade vilken bakgrunden och skälen till barnskyddsbeslutet var.

- Småningom klarnade det att jag inte med mitt yrkesagerande kan ändra på mannens beteende. När han började hota och kontakta mig via alla tänkbara kanaler insåg jag att det här var onormalt.

I det skedet vände hon sig till närmaste förman och bad om hjälp och stöd i att göra en polisanmälan om förföljelse. Lyckligtvis insåg arbetsgivaren situationens allvar och småningom fick Oinonen hjälp också via arbetsplatshälsovården.

Förföljelsekampanjen slutade efter tre långa år - men Oinonen har gått vidare med temat i en licentiatavhandling om socialarbetare som utsatts för förföljelse.

- Av berättelserna framgår att den utsatta arbetstagaren måste ta de första tunga stegen själv och be om hjälp. Det är svårt då du är totalt lamslagen. Hela fenomenet förföljelse i arbetslivet finns det ytterst lite forskning om – hela saken har varit alltför dold i samhället.

Oinonens tips är att reagera så snabbt som möjligt.

- Om förföljelsen pågått i två veckor ska saken utredas och här borde arbetsplatshälsovården, arbetsgivaren och polisen genast kopplas in.

Om du tänker tillbaka på din gamla arbetsplats – hade arbetsgivaren sett till säkerheten och de anställdas trygghet?

- Jag måste säga att uttryckligen den preventiva delen, att i man i samråd med kollegerna i förväg bedömer vilka klienter som kan utgöra en risk, den fanns inte med i bilden – trots att det här inträffade rätt nyligen. Vi hade inte heller något larmsystem på jobbet och ytterdörrarna till kontoret var olåsta. En dag kom ju mannen som förföljde mig till kontoret och kastade en rökbomb in på min arbetsplats!

Myndigheterna är medvetna om problemen

Att bland annat socialarbetare är särskilt utsatta för hot har inte gått obemärkt förbi. Social- och hälsovårdsministeriet har i sitt färskaste styrdokument för arbetarskyddet fäst uppmärksamhet bland annat vid ”psykosocial belastning” på jobbet. Social – och hälsovårdsbranschen identifieras här som en av de branscher som behöver extra tillsyn.

Marja Tereska, på Sydvästra Finlands arbetarskyddsmyndighet, håller i trådarna för en pågående arbetarskyddsinsats. Man har valt att särskilt granska privata aktörer inom den finska social- och hälsovårdsbranschen.

- Under de senaste åren har medvetenheten ökat om att hot om våld är en verklig riskfaktor. Av de arbetsplatser som vi hittills tillsett, har 60 procent identifierat våld som en riskfaktor och har en plan för hur de ska agera om problem uppstår. Jag tycker det är en hög siffra.

Av de privata social- och hälsovårdsarbetsgivare som arbetarskyddsmyndigheterna granskat var det ändå 4 av 10 som fick en anmärkning. Arbetarskyddets uppgift är att granska och påtala brister, men det är arbetsgivarens sak att göra något bristerna.

- De har fått i uppdrag att åtgärda de större eller mindre brister som vi funnit. De måste nu kunna påvisa att de kan identifiera eventuella förhöjda riskfaktorer och göra upp en plan hur risken för hotfulla situationer kan minskas.

Marjo Oinonen efterlyser ökad fokus på att verkligen informera brett och aktivt om säkerhetsföreskrifterna på arbetsplatserna.

- Det är fortfarande alltför allmänt att personalen inte är medveten om innehållet i säkerhetsguiderna på jobbet. Det finns alltfort mycket att göra för att öka medvetenheten.