Inget är heligt i debatten om den svenska modellen

När Stefan Löfven, statsminister i den svenska övergångsregeringen, vid en presskonferens gav uttryck för att det borde gå att kombinera flexibilitet för företagarna med trygghet för arbetstagarna, gick det mer eller mindre ett sus bland närvarande reportrar. Var uttalandet ett uttryck för en vilja att kompromissa om arbetsrätten som ett led i förhandlingarna med centerpartiet om regeringsbildningen? Eller var det helt enkelt ett sätt att locka centerpartiets Annie Lööf till förhandlingsbordet?

Anställningsskydd viktigt för LO:s stöd

LO:s Karl Petter Thorwaldsson gav genast sin syn i Aftonbladet den 2 november i en debattartikel under rubriken ”Vik inte ner dig om arbetsrätten, Löfven”: LO blandar sig inte in i regeringsbildningen, men kommer inte att vika undan, när det gäller trygga jobb. Han påpekar att många av LO:s medlemmar kämpar med otrygga anställningar. ”De tvingas sova med mobilen bredvid kudden och ständigt vara beredda på att ta de extra timmar som erbjuds för att ha råd med mat och hyra”, skriver Karl-Petter Thorwaldsson.

Enligt hans syn finns det heller ingen anledning att försämra anställningstryggheten genom att underlätta för arbetsgivarna att sparka anställda. Skulle sådana försämringar av anställningstryggheten bli verkliga, skulle de drabba de som ”arbetsgivarna av något skäl anser vara besvärliga eller mindre lönsamma”, skriver Thorwaldsson och summerar LO:s inställning: ”Den regering som driver frågor om anställningstrygghet, schysta löner och utbyggd välfärd kan också räkna med stöd från LO.”

Stefan Löfven själv hävdade att samtalen med centerpartiet aldrig hade närmat sig förhandlingar i enskilda frågor, utan att hans uppgift varit att sondera olika alternativ till regeringsbildning genom samtal. Däremot skulle arbetsrätten kunna bli en fråga för diskussion om de båda partierna närmade sig varandra.  

Exemplet visar på arbetsmarknadspolitikens roll för de svenska partierna, där ofta de borgliga partiernas argument för företagens frihet och konkurrenskraft hamnar i kollisionskurs med framför allt socialdemokratins och vänsterns argument för anställningstrygghet.

Komplicerad regeringsbildning

Det har gått mer än nio veckor sedan svenskarnas röstade och kvar står landet med en minst sagt komplicerad regeringsbildning. Det rödgröna blocket är minimalt större än alliansen, men har ingen egen majoritet. Det har heller inte de fyra partierna som bildar den borgerliga alliansen, det vill säga moderaterna, centerpartiet, liberalerna och kristdemokraterna.

Stötestenen för alliansen är huruvida de ska söka stöd hos sverigedemokraterna, vilket centerpartiet och liberalerna gick till val på att inte göra. I veckor har det sonderats och tvistats och läget kan utan tvivel betraktas som låst. Hur lösningen ser ut vet ingen ännu, men beroende på regeringsbildning kan det få stora konsekvenser för arbetsrätten och arbetsmarknadspolitiken, visar tankesmedjan Arena Idés Arbetsmarknadsrapport 2018. Arena Idé är en tankesmedja inom Arenagruppen, en partipolitiskt obunden ideell förening, som samarbetar med fackförbund, folkrörelser och företag. I Arbetsmarknadsrapport 2018 granskar journalisten och författaren Mats Wingborg samtliga partiers arbetsmarknadspolitik genom riksdagsmotioner, politiska utspel och kongressbeslut.

Sex områden där förändringarna kan ske:

Slutsatsen är att det finns stora ideologiska skillnader mellan partierna både när det gäller arbetsrätt, men också i vilken mån politikerna ska gå in och påverka till exempel löner, något som av tradition är parternas ansvar.  I rapporten granskas 21 arbetsmarknadspolitiska frågor, men Mats Wingborg lyfter särskilt sex områden som kan påverkas särskilt om det blir en alliansregering och den får stöd av sverigedemokraterna.

Anställningsskyddet

En fråga där särskilt centerpartiet står långt från det rödgröna alternativet är anställningsskyddet. Centerpartiet vill att alla företag med mindre än 50 anställda helt ska slippa turordningsregler. Resten av de borgerliga partierna vill att fem personer, istället för dagens två, ska undantas från den klassiska regeln ”sist in först ut”.  

Lägre ingångslöner

Partierna inom alliansen är också överens om att lagstifta om lägre ingångslöner för så kallade inträdesjobb för ungdomar och nyanlända. Sverigedemokraterna förordar visserligen lärlingsjobb, men enligt utredaren ligger inte förslagen så långt från varandra. Skulle en eventuell alliansregering driva igenom en lag med lägstalöner, är det ett ingrepp i den svenska modellen där lönerna sätts av parterna och inte politikerna. LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson, skriver i Aftonbladet den 2 november att ”Parterna ska sätta lönerna, inte politikerna”. Han fortsätter: ”Under valrörelsen har vi hört politiker prata om att gå in och lagstifta om lägre löner, för att få in unga och nyanlända i arbete. Det menar vi är helt fel väg att gå. För det första skulle det få spridningseffekter och sänka lönerna även för andra grupper. För det andra är det ett direkt hot mot den fria förhandlingsrätten där fack och arbetsgivare bestämmer lönerna genom förhandlingar.” Han påpekar också att det redan finns en överenskommelse mellan fack, arbetsgivare och regering om så kallade etableringsjobb, för just nyanlända och unga som står långt från arbetsmarknaden.

 Lägga ned arbetsförmedlingen?

Alla allianspartierna samt sverigedemokraterna vill avskaffa arbetsförmedlingen i sin nuvarande form och föreslår att privata aktörer sköter förmedlingen av jobb.

Fackets rätt still sympatiåtgärder

Enighet råder också mellan alliansen och sverigedemokraterna att inskränka fackets rätt till sympatiåtgärder.

Provanställningar

Fler osäkra jobb är att vänta om det blir en borgerlig regering. Gränsen för provanställningar föreslås kunna höjas från sex till tolv månader, men här bedömer utredaren att det är osäkert hur SD ställer sig. Däremot har de borgerliga partierna större acceptans för tillfälliga och tidsbegränsade anställningar än vänsterpartiet, miljöpartiet och vänstern. Det handlar bland annat om så kallade delade turer som är vanliga inom vård och omsorg och som innebär att personal jobbar morgon och kväll när behoven är som störst. Också sverigedemokraterna är emot delade turer, men har inte avsatt pengar för att lösa problemet i sitt budgetförslag. 

 Tidsbegränsade anställningar

En skillnad mellan blocken är också synen på tidsbegränsade anställningar, bland annat allmän visstid, som infördes under alliansregeringen 2008 och innebär en tidsbegränsad anställning, som arbetsgivaren inte behöver motivera. De borgerliga partierna har också en mer positiv syn än det rödgröna blocket på så kallade staplade visstider, bland annat vanliga inom media. De innebär att en arbetstagare kan ha tidsbegränsade anställningar under en lång följd av år och Sverige har kritiserats av EU-kommissionen för detta. Också egenfakturerade anställningar och bemanningsanställningar ses med blidare ögon av de borgerliga partierna.

Debatt om industrins roll i lönebildningen

Men osäkerhet råder just nu inte bara i frågor som rör arbetsrätt- och arbetsmarknadspolitik. Också lönebildningen är under diskussion. Under drygt 20 år har det varit industrin som satt det så kallade ”märket”, vilket inneburit att industrifacken och industriarbetsgivarna har kommit överens om vilken lönehöjning som ska vara norm under avtalsperioden för alla fack.

Men modellen har hamnat i blåsväder och framförallt är de fem LO-facken Byggnads, Fastighets, Elektrikerna, Målarna och Seko, som ifrågasatt industrins löneledande roll. Också professorn i nationalekonomi Lars Calmfors, vid Institutet för Näringslivsforskning, IFN, gav sig nyligen in i debatten genom en ny rapport. Han lyfter frågan om inte ”märket” kommer att fungera sämre framöver när efterfrågan på personal, bland annat inom äldreomsorgen, kommer att öka på grund av en åldrande befolkning. ”Om dessa sektorer ska kunna tillgodose sina arbetskraftsbehov måste löneökningarna förmodligen bli högre än vad som passar industrin”, skriver Lars Calmfors i en debattartikel i Dagens Nyheter den 28 oktober, och hävdar att fler fackförbund skulle kunna delta i förhandlingarna om märket. 

Industrins parter gick genast till motangrepp, bland annat genom Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe, som kallade Lars Calmfors för "husposör" till de ovan nämnda facken. Samtidigt visar en rapport från Medlingsinstitutet att bristyrken inom offentlig sektor redan haft en starkare löneutveckling än industrins märke.

En helig ko är i rörelse i den svenska avtalsmodellen. Till det kommer ideologiska skillnader mellan det borgerliga och det rödgröna blocket i synen på arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. Hur skillnaderna kommer att prägla de fyra kommande åren återstår ännu att se.