Har det skett ett skifte i synen på vem som kan delta i arbetslivet?

Sigrun Vågeng leder Nav, den norska välfärdsmyndigheten som samlar såväl arbetsförmedling, försäkringskassan och kommunernas socialarbetare. De 19 000 anställda förvaltar en tredjedel av den norska statsbudgeten och 700 000 norrmän får sin huvudsakliga inkomst därifrån. Därför lyssnar forskarna extra nog på vad hon säger. Att lära sig något nytt är enkelt, hävdade hon. Det svåra är att ändra på det som är etablerat.

- Jag uppfattar det som ett bra budskap, men jag är osäker på om alla i publiken uppfattade det. Om de gjorde det är det väldigt relevant, säger Øystein Spjelkavik, forskare på Arbeidsforskningsinstituttet i Oslo och en av de som kan mest om Supported Employment i Norden.

I publiken på INKO-konferensen 2018 var inslaget av Nav-anställda stort. Att den översta ledaren är villig att tänka nytt är viktigt.

- Det handlar om inställningen och vilken kunskap man har i Nav om hur man möter en person som har större utmaningar än andra.

- Möter man den personen på det sätt som man alltid gjort, att det här är en stackare, som alltid kommer att vara en looser på arbetsmarknaden, eller möter man dem med en mer salutogen hållning?

Bland de som arbetar med Supported Employment nämns ofta Aaron Antonovsky (1924-1994) som en av de stora inspiratörerna. Han arbetade som professor i sociologi på Ben Gurion-universitetet i Israel, och var den som utvecklade begreppet salutogenes.

Ordet betyder ”hälsans ursprung”. Det handlar om att fokusera på vilka faktorer som orsakar och bevarar hälsan, mer än vad som orsakar sjukdomen.

Som Wikipedia förklarar det:

”Antonovsky utförde en undersökning på en grupp israeliska kvinnor och hur dessa kvinnor upplevde klimakteriet. Han fann att de judiska kvinnor som överlevt nazismens koncentrationsläger hade en förmåga att bevara sin hälsa trots alla de fasor som de hade genomlidit.”

- Om det var den hållningen hon hänvisade till är det väldigt viktigt, för då måste man göra något med kunskapen i Nav, säger Øystein Spjelkavik.

Øystein Spejlkavik och Annika Malm, konsulent inom Customized Employment, på ett av seminarierna under INKO 2018.

För vad hade hänt om välfärdsmyndigheten istället för att låta diagnoser styra vem som ska få en möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden verkligen anammade synen att utgå från individens arbetsförmåga?

Samma dag som INKO-konferensen inleds presenterades den norska statsbudgeten för 2019. I den sattes 125 miljoner norska kronor av för den dugnad (gemensam insats) för ett mer inkluderande arbetsliv som arbetsminister Anniken Haugland uppmanat till. Bland annat ska fem procent av de som nyanställs i staten ha psykiska problem eller vara sådan som har "hål i sin CV".

Är det ett stort belopp?

- Summan som går till Supported Employment har ökat från år till år och många droppar små blir en stor å. Men med tanke på att vi talar om en pott för arbetsförmedling på 13 miljarder kronor är det fortfarande en mycket liten summa.

- Hur skulle du fördelat Nav:s budget?

- Jag skulle ha rådfört mig med Vågeng och hennes kunskapsstab i direktoratet och de lokala Nav-ledarna för att höra hur mycket resurser som skulle behövas för att verkligen genomföra ett paradigmskifte.

-  Har ett sådant paradigmsikfte genomförts någonstans i världen?

-  Nej, det finns vissa amerikanska delstater som säger att Supported Employment ska vara första prioritet, men i praktiken blir det inte så.

-  Så ett paradigmskifte har aldrig skett och antagligen är det fel ord. Men jag föreställer mig att det kan ske ett skifte i perspektivet, i synen på vem som kan delta i arbetslivet. Kanske man kan använda uttrycket retoriskt i Nav, när man talar om den gamla och nya modellen?

På konferensen beskrev Johanna Gustafsson, som har skrivit en doktorsavhandling om Supported Employment, hur inställningen till de med psykiska nedsättningar varierar i samhället.

Enligt henne delar det sig i tre grupper: De som bara ser det som en sjukdom, de som har hållningen att hindret uppstår först i mötet med miljön och de som ser personer med psykiska problem som hjältar, som klarar sig "trots allt".

Det finns företag som specialiserat sig på att anställa personer med aspergers, eftersom de anses kunna utföra vissa uppgifter väldigt bra, som att kontrollera at det inte finns fel i dataprogram. Finns det andra grupper med liknande förmågor bland de med psykiska diagnoser? 

- Nej, generellt är det sällan. Men det sker något när vi möter personer som är annorlunda. Dagens arbetsplatser är så nedskurna att det sällan finns utrymme för det. Jag var på universitetet i Prag en gång, och där hade de anställt en utvecklingshämmad som mentor för de nya studenterna. Han hade uniform och visade var allting fanns på universitet, som var  toaletterna låg. Universitetet hade till och med mätt effektiviteten och kunde se att studenterna snabbare lärde sig att hitta när han var mentor.

-Till sist handlar det om produktiviteten. Är förutsättningen för en hög produktivitet verkligen att vi håller de oproduktiva ute?

 - Under konferensen har det fokuserats mycket på arbetsgivarna och deras roll. Erfarenheten är att det är i de små företagen, med 8-10 anställda och där chefen ofta haft personliga erfarenheter av någon med psykiska problem eller funktionsnedsättningar, att det är lättast att placera SE-kandidater. Men mättas inte den möjligheten ganska fort om det verkligen satsas på Supported Employment?

- Om du använder tankegången så blir det fel. Vi måste tänka att arbetslivsinkluderingen aldrig tar slut. Vi får hela tiden in nya grupper. Vi blir aldrig färdiga. Därför är det så viktigt att få in forskningen och att den nordiska modellen måste också handla om hur utsatta grupper inkluderas på arbetsmarknaden.

- Det blir aldrig  någon som hittar lösningen på alla problem, men vi kan tänka oss att om vi får ny kunskap så att det blir lättare efter hand. Jag hoppas ju det. Det är min förhoppning.  

- Målet på lite kortare sikt måste vara att få in arbetsinkluderingen i ett tryggare teoretiskt och praktiskt ramverk. Det är nog många som tycker att vi har kommit långt med Supported Employment, men för mig är det först nu det startar, säger Øystein Spjelkavik.