Stora skillnader i Norden inom Supported Employment

Supported Employment är ett samlingsnamn för olika insatser där det centrala är det personliga stöd som ges till såväl den anställde som arbetsgivaren.  Metoden introducerades i USA på 1980-talet och kom till Norden i början av 1990-talet. Den går ut på att individen ska träna upp och utveckla sin arbetsförmåga på den arbetsplats där det tilltänkta jobbet finns. Strategin omtalas ofta som ”place then train” istället för det traditionella ”train then place”.

I Supported Employment, eller SE, som det förkortas, utgår man ifrån individens arbetsförmåga och försöker hitta en passande arbetsplats. Matchningen mellan den arbetssökande och arbetsplatsen är därför avgörande. 

- Det är som grundarbetet när man målar en vägg. Är den dåligt gjord eller om man har valt fel färg så följer det med i hela processen, som Johanna Gustafsson från Örebro universitet uttryckte det, i ett av de många seminarierna som hölls under INKO-konferensen 2018.

En grov sammanfattning av hur läget är i de olika länderna, är att Sverige har de största projekten, Norge har kommit längst med utbildningen, medan begreppet Supported Employment, trots ett antal projekt främst i kommunerna, är nästan okänt i Danmark. I Finland handlar det mesta just nu om en kommande välfärds- och landskapsreform som överskuggar all annan debatt och på Island är det bara i huvudstaden som metoden används.

- I år är det 25 år sedan jag reste över till Sverige och undervisade de första job-coacherna där i metoden, påminde Grete Wangen, från universitetet OsloMet och ledare av SENO, som den norska organisationen för Supported Employment heter.

I Norge hade arbetsförmedlingen redan 1992 inlett ett treårigt försök som kallades Arbeid med bistand, som var inspirerat av Supported Employment. Det blev senare permanenterat som en åtgärd på arbetsförmedlingen, huvudsakligen i sociala företag.

Flest arbetar med SE i Sverige

I Sverige etablerades ett liknande, men betydligt mer omfattande projekt, som kallades SIUS, Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd.

- Sist jag såg efter fanns det 927 Sius-konsulenter på arbetsförmedlingen och tar man med de drygt tusen som finns i kommunerna handlar det om 2 000 konsulenter som arbetar med  Supported Employment, sa Bertil Johansson, som var med från starten och som nu leder den svenska föreningen, SFSE.

Han och andra deltagare på konferensen betonade att det finns många varianter av Supported Employment. Det är inte alla som har målet att resultatet blir ett avlönat arbete, utan jobbet är mer en del av behandlingen. Dessutom behövs det ofta mer - det finns också program för Supported Living och Supported Leisure, det vill säga hjälp med boende och fritid. Eftersom utformningen varierar och det oftast handlar om tidsbegränsade projekt och inte fasta åtgärdsprogram är det sällan som det skett en vetenskaplig utvärdering av projekten.

- Det finns alltid en risk att metoden anpassas till organisationen och inte omvänt. Men vi kan inte bara skylla på systemet. Det handlar också om vår tilltro till individen. Jobbar vi verkligen med de som behöver SE, eller satsas resurserna på de som skulle klara sig på egen hand? sa Bertil Johansson.

Efter den första vågen av entusiasm på 90-talet, skedde expansionen saktare på 2000-talet.

Øystein Spjelkavik från Arbeidsforskningsinstituttet i Oslo ledde 2011  den första nordiska studien om Supported Employment. 

- När vi gjorde studien den gången var det svårt att hitta en enda forskare som ägnade sig åt SE. De som arbetade praktiskt med det och som bildat föreningar var proppfulla av entusiasm, men hade inga politiska kontakter, sa Øystein Spjelkavik.

Idag finns det egna utbildningar inom Supported Employment i både Sverige och Norge. Det finns också en internationell standard, den så kallade Fidelity-skalan, för hur arbetet ska genomföras, där det på 14 områden graderas från 1-5 hur nära ursprungsmodellen ett projekt är.

En skillnad mellan är att Supported Employment i Sverige och Finland ofta kombineras med lönesubventioner, för att motivera arbetsgivarna att anställa fler, medan det inte är så vanligt i Norge. 

Supported Employment utvecklades i första hand för personer med psykiska problem eller funktionsnedsättning. I den allmänna opinionen var det en främmande tanke att dessa personer kunde passa in i det ordinära arbetslivet.

Automatiskt förtidspensionerade

- Trots att 50 – 75 procent av de som har någon form av psykos gärna vill jobba, är det bara tio procent av dem som har jobb i Norge. Arbetsgivarna har motsatt sig att anställa folk med kroniska sjukdomar generellt. Fram tills nyligen var det sällan något fokus på arbete för den gruppen, varken i hälsoväsendet eller på arbetsförmedlingen. Många blev nästan automatiskt förtidspensionerade, berättade professor i psykiatri Erik Falkum.

Han ledde ett av de första SE-projekten i Norge som utvärderades vetenskapligt.

- När vi lanserade Jobbmestrende oppfølgning for personer med psykoselidelser, JMO, 2007, möttes vi ofta av uppfattningar bland de som arbetade med dem som har en psykosdiagnos att den som hör till den gruppen är för sårbara för att kunna arbeta.

- Ni kan själva tänka er hur dramatiskt det är för en 22-åring, som får sin första diagnos och som får höra att ”Du är allvarligt sjuk och du kommer aldrig att kunna jobba”.

Resultatet av JMO var emellertid uppseendeväckande: 77 procent av de som deltog i det sex månader långa projektet fick någon form av arbete. Nio procent hade en ordinär anställning, medan 37 procent var i arbetspraktik och 31 procent arbetade på ett socialt företag (vernet bedrift).

Men Supported Employment har också använts för andra grupper, som flyktingar och ungdomar. 

En färsk svensk utvärdering av ett Supported Employment-projekt handlar om ungdomar som fått aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga. I mer än 80 procent beror det för nybeviljade aktivitetsersättningar på psykiatriska diagnoser. I Sverige handlar det om 30 000 personer som har aktivitetsersättning, vilket kostar 3,75 miljarder kronor per år. Bara fem procent av dessa gick 2016 vidare till arbete och tre procent till studier.

En grupp på 1063 personer fördelades slumpvis i tre olika åtgärdsprogram. Supported Employment var det som hade bäst resultat. Efter 15 månader var 26 procent i arbete. För de andra programmen var andelen 20 procent, respektive 18 procent. Även om hänsyn togs till att SE krävde mer personal, var det ändå den åtgärd som gav mest för pengarna.

Plocka russinen ur kakan?

Med sådana resultat borde väl utsikterna för Supported Employment vara positiva? Ja, men oron finns samtidigt för att myndigheterna ska anamma metoden, men bara använda dem på de grupper som ger bäst resultat.

- Det är till exempel vanligt att myndigheterna kräver att de som deltar i programmet måste vara motiverade. Därmed mister man redan inledningsvis en stor grupp. Risken är att den grupp som Supported Employment utvecklades för, de med mer komplexa stödbehov, som psykiska, kognitiva och sociala problem, blir förskjutna när myndigheterna vill plocka russinen ur kakan, sa Øystein Spjelkavik.