Tre fall i EU-domstolen som kan få nordiska konsekvenser

Två av målen har skickats till EU-domstolen från domstolar i Finland.

Det ena handlar om vilka av kollektivavtalens förmåner som kan ingå i den minimilön som en medlemsstat kräver att utländska företag betalar när de utstationerar arbetstagare dit. Det rör alltså i princip samma fråga som det norska ”varvsmålet” som Høyesterett avgjorde förra året, och som fick Efta-domstolen att klaga på att Høyesterett hade dömt fel. Även i Sverige är det omstritt vad begreppet ”minimilön” i EU:s utstationeringsdirektiv innebär. Ett bevis på att frågan är viktig för de nordiska länderna är att såväl den danska som den norska och den svenska regeringen har yttrat sig i EU-domstolen om hur de anser att den ska besvaras.

Det aktuella målet handlar om 186 elektriker från Polen som arbetade vid kärnkraftverksbygget i Olkiluoto. Det finska Elektrikerförbundet hävdar att de inte har fått rätt lön enligt det finska allmängiltiga kollektivavtalet. Deras arbetsgivare invänder att fackföreningen kräver för mycket för de utstationerade elektrikernas räkning. Därför har tingsrätten i Satakunta ställt en lång rad frågor till EU-domstolen om vad som kan ingå i minimilönen.

Förslag till dom i september

I september lade EU-domstolens generaladvokat fram sitt förslag till dom. Han hänvisar till att det är medlemsstaterna som bestämmer vad minimilönen innehåller och menar att  alla möjliga slags ersättningar kan ingå. Därför är det inte önskvärt att slå fast en absolut juridisk definition som är lika för alla länder. I stället får man, enligt generaladvokaten, avgöra från fall till fall vilka av förmånerna i ett kollektivavtal som är minimilön i utstationeringsdirektivets mening.

Men generaladvokaten resonerar också om en fråga som varken parterna i målet eller tingsrätten i Satakunta har tagit upp. Han antyder nämligen att det finska systemet med allmängiltiga kollektivavtal som sådant inte är förenligt med den fria rörligheten för tjänster, eftersom inhemska arbetsgivare, med generaladvokatens ord, kan ”kringgå” det allmängiltiga kollektivavtalet genom att sluta ett eget kollektivavtal direkt med den fackliga organisationen.

Sista ordet är förstås inte sagt i och med detta. EU-domstolen behöver inte hålla med generaladvokaten på någon av punkterna när den så småningom avger sin dom. Men oavsett vad den kommer fram till kan man vänta sig klarare besked än hittills om vilka krav de nordiska länderna kan ställa på utländska arbetsgivare. Indirekt får man kanske också en vink om vem som har de bästa argumenten i grälet mellan Høyesterett och Efta-domstolen.

Begränsningar för inhyrd arbetskraft

I det andra finska målet ska EU-domstolen ta ställning till om de begränsningar för inhyrning av arbetstagare som finns i finska kollektivavtal är tillåtna. De innebär att inhyrd arbetskraft enbart får anlitas vid arbetstoppar eller för begränsade arbetsuppgifter som inte kan utföras av företagets egen personal, och det är inte tillåtet att hyra in arbetstagare för den vanliga verksamheten under längre tid. Arbetsgivarorganisationen Öljytuote, som själv är part i ett av dessa kollektivavtal, hävdar att begränsningarna strider mot EU-direktivet om uthyrning av arbetstagare från bemanningsföretag. Över huvud taget tog den finska lagstiftaren för lätt på skyldigheten att undanröja begränsningar och förbud när direktivet genomfördes, menar Öljytuote.

Också i detta fall finns gemensamma nordiska intressen. Den norska arbeidsmiljøloven begränsar möjligheten att hyra in arbetskraft till de få situationer då det också är tillåtet att använda tidsbegränsade anställningar. Sverige har genomfört bemanningsdirektivet på i stort sett på samma sätt som Finland, och även här finns en del begränsningar i kollektivavtal även om de inte går lika långt som de finska.

Om EU-domstolen håller med arbetsgivarsidan kommer sannolikt både den norska och den svenska lagstiftningen att behöva ändras. Följaktligen har båda ländernas regeringar yttrat sig i målet för att försvara sina nationella regler.

Svenska stridsåtgärder åter ifrågasatta

Det tredje aktuella målet liknar det omtalade Laval-målet för några år sedan, där EU-domstolen kom fram till att de stridsåtgärder som svenska fackförbund hade vidtagit var otillåtna eftersom de hindrade den fria rörligheten för tjänster. Men det handlar om en annan situation; nu är det två svenska fackförbunds stridsåtgärder mot ett Panamaflaggat fartyg som står under attack.

Det är ett norskt rederi, Fonnship A/S, som har väckt talan mot Svenska Transportarbetareförbundet och Facket för service och kommunikation (Seko) för att de blockerade rederiets fartyg Sava Star när det angjorde svenska hamnar. Fartyget gick under panamansk flagg och hade rysk besättning, och syftet med blockaderna var att få de norska ägarna att teckna ett av Internationella Transportarbetarfederationens (ITF) kollektivavtal om löner och arbetsvillkor för sjömännen ombord. Även fackförbund i andra länder, bland annat Norge och Island, hade tidigare försökt få till stånd ett likadant avtal under fartygets färd genom Europa. Den svenska blockaden hade effekt och bolaget skrev på kollektivavtalet för att inte fastna i hamnarna. Därefter gick bolaget till den svenska Arbetsdomstolen (AD) och hävdade att stridsåtgärderna varit olagliga. Transport och Seko krävde i sin tur skadestånd för att bolaget inte hade följt kollektivavtalet.

Om stridsåtgärderna var lagliga eller inte beror enligt Arbetsdomstolen på om transporterna med Sava Star omfattades av den fria rörligheten för tjänster enligt EES-avtalet, med tanke på att fartyget var registrerat i ett land utanför EU/EES. AD var osäker på svaret och skickade frågan vidare till EU-domstolen. 

EU-domstolens svar i kom i somras och innebär att transporterna omfattas av den fria rörligheten –under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Det blir nu AD:s sak att bedöma om dessa förutsättningar är uppfyllda. Om svaret är ja, blir den också tvungen att ta hänsyn till vad EU-domstolen sade i Laval-domen. I förlängningen kan det bli betydligt svårare för de nordiska facken att bidra till det internationella fackliga samarbetet för att förbättra löner och arbetsvillkor på bekvämlighetsflaggade fartyg.