Internationell kampanj för att klämma åt hänsynslösa bemanningsföretag

Breda avtal mellan de stora klädmärkena, fackföreningar och textilföretagen i hela industrin är det enda sättet att verkligen förbättra villkoren för textilarbetarna i Asien och Afrika ansåg två av debattörerna.

- Ett klädföretag kan veta exakt vilket fält bomullen som ett plagg innehåller kommer ifrån. Men de vet ofta ingenting alls om arbetaren som sytt plagget, sa Frances House, vice vd i Institute for Human Rights and Business.

Hon deltog tillsammans med Jenny Holdcroft från den globala fackföreningen IndustriALL och forskaren Camilla Houeland på den norska forskningsstiftelsen Fafo:s årliga konferens i Oslo den 24 februari.

Kan konsumenterna pressa klädföretagen?

Debatten inleddes med en videofilm där folk på gatan fick frågan om de trodde att de kläder som de köpte hade producerats under anständiga förhållanden.

Men kan konsumenterna egentligen pressa företag som H&M så att textilarbetarna i Bangladesh får högre löner?

- Knappast, svarade Jenny Holdcroft, som är biträdande generalsekreterare i den globala fackföreningen IndustriALL.

- Ett av problemen vi har i textilbranschen är att det är väldigt svårt, även för stora företag som H&M, att få till en förändring av förhållandena i sin distributionskedja. Om ett företag höjer lönen konkurreras det snabbt ut av andra företag.

Hon visade som illustration hur arbetskostnaden har pressats ned till bara en bråkdel av vad ett plagg kostar i butiken. I detta fall den smala gula linjen på T-tröjan under:

1 100 dog när Rana Plaza rasade ihop

Jenny Holdcroft berättade att  olyckan den 24 april 2013 då den åtta våningar höga byggnaden Rana Plaza i Dhaka i Bangladesh rasade ihop var en avgörande händelse i den fackliga kampen. Byggnaden rymde flera textilfabriker med sammanlagt 5 000 anställda, en bank och flera butiker. Mer än 1 100 människor omkom, i den största olyckan någonsin inom textilindustrin.

Många klädföretag skyndade sig att skicka ut pressmeddelanden om att de inte hade några kontrakt med de drabbade verksamheterna. Men eftersom textiltillverkare i Bangladesh ofta outsourcar beställningar till underleverantörer visade det sig att de omkomna hade sytt kläder för klädföretag som Benetton och Mango. Eller att kläderna skulle sälja i varuhus som El Corte Inglés i Spanien och det amerikanska Walmart.

H&M är ett av de företag som har bäst kontroll över var deras kläder sys. Men företaget köper in kläder från 820 leverantörer (som var och en kan köpa kläder från många olika fabriker), och direkt från 1 882 fabriker. Därmed finns det 1,6 miljoner personer i H&M:s produktionskedja.

- Rana Plaza-olyckan fick många klädföretag att tänka om, sa Jenny Holdcroft.

Ett brett avtal – Bangladesh Accord on Fire and Building Safety – ingicks bara några veckor efter olyckan mellan globala fackföreningar, 200 multinationella klädföretag och 1600 textilfabriker i Bangladesh.

Liknande process

- Nu arbetar vi med en liknande process som vi kallar för ACT och som har en potential att revolutionera hela produktionskedjan inom textilindustrin. Målet är att introducera förhandlingar i de länder som har störst textilindustri för att få avtal som gäller för hela industrin, säger Jenny Holdcroft.

H&M har till exempel förpliktat sig till att det i slutet av 2018 ska finnas demokratiskt valda fackföreningsrepresentanter på alla de fabriker som företaget kallar strategiska – ungefär en tredjedel av de 1 882 fabrikerna.

Lika illa i byggindustrin

Lika lite som textilindustrin har känt till om sina arbetare, lika illa är det i byggindustrin.

Bland de allra svagaste grupperna är byggnadsarbetare som jobbar utanför sitt eget land, som utnyttjas av hänsynslösa rekryteringsbolag.

-Det är inte ovanligt att när en arbetare från en avlägsen by i Nepal kommer till en arbetsgivare i ett land i Mellanöstern har han redan upparbetat skulder till rekryteringsföretagen på 6 000 dollar. Det motsvarar tre årslöner, sa Frances House.

Den situation arbetarna befinner sig i är ett sorts modernt slaveri. Enligt den internationella arbetsorganisationen ILO är 21 miljoner människor utsatta för tvångsarbete. Siffran inkluderar de som tvingas arbete under hot om våld, eller på grund av de skulder de fått. Det kan också handla om att passen hålls tillbaka och hot om att arbetarna anmäls till myndigheterna.

Frances House från Institute for Human Rights and Business berättade om den kampanj som de tillsammans med manga andra organisationer lanserade i maj 2016. Företag som IKEA, Marks & Spencer och Coca-Cola förband sig då till principen om att arbetsgivaren betalar. De lovar att:

”Ingen arbetare ska betala för ett jobb – kostnaden att rekrytera anställda ska bäras av arbetsgivaren, inte den anställde.”

- Målet är att vi ska få bort alla avgifter som arbetarna betalar till rekryteringsföretagen inom tio år, sa Frances House.

Oljearbetarna i Nigeria

Den norska forskaren Camilla Houeland har studerat nigerianska oljearbetare, som borde ha det lättare i sin fackliga kamp.

- De nigerianska oljearbetarna har makt: De är bara 35 000 personer, men kan stoppa 70 procent av statens inkomster, påpekade hon.

Men även oljearbetarna kämpar på ett sluttande plan, där de hela tiden riskerar att förlora inflytande över sina egna löner och arbetsvillkor.

- Det sker både när verksamheten nationaliseras, eftersom de nigerianska företagen överlag är mer fackföreningsfientliga än vad de internationella oljebolagen är.

De multinationella företagen outsourcar  emellertid arbetsuppgifter till företag med svaga eller inga fackföreningar, viket gör att fackets makt försvagas.