Svenska fackliga organisationer vill begränsa stridsrätten

Den 5 juni överlämnade de en gemensam överenskommelse om hur de vill begränsa rätten att vidta stridsåtgärder till Sveriges arbetsmarknadsminister. Med det vill parterna i framtiden förhindra konflikter som den som präglade verksamheten i Göteborgs containerhamn under 2016 och 2017.

Det är inte vardagsmat att de fackliga organisationerna går ihop med arbetsgivarna för att begränsa stridsrätten. Men det som nu har hänt följer ett mönster på den svenska arbetsmarknaden: När regeringen ”hotar” med lagstiftning om någon fråga som är central för arbetsmarknadsparternas autonomi så gör de upp under galgen. Och för ett år sedan tillsatte arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en utredning som skulle se över lagreglerna om rätten att vidta stridsåtgärder. Hon beskrev hur konflikten i Göteborgs hamn visade att den svenska modellen inte fungerar tillfredsställande, eftersom arbetsmarknadens parter inte själva förmådde lösa frågan om vilken organisation som skulle teckna kollektivavtal där.

Den 20 juni i år skulle utredningen vara klar, men några dagar innan dess kallade Svenskt Näringsliv och LO, TCO och Saco till presskonferens och presenterade sitt eget lagförslag. Det som hade läckt ut om utredningens arbete hade fått dem att ta saken i egna händer. Ylva Johansson har senare sagt att hon tänker använda parternas överenskommelse som grund för lagstiftningsarbetet i stället för utredningens förslag.

Konkurrerande fackförbund

Konflikten i Göteborgs containerhamn hänger ihop med att det finns två fackförbund som konkurrerar om att företräda hamnarbetarna, Transportarbetareförbundet som tillhör LO, och Hamnarbetarförbundet, som bröt sig ut ur Transport på 1970-talet och inte är med i någon centralorganisation.

Sett till hela landet organiserar Transport fler arbetare än Hamnarbetarförbundet. Men just i Göteborg har det senare betydligt fler medlemmar, och därför vill förbundet också företräda dessa i kollektivavtalsförhandlingar där.

Som medlem i arbetsgivarorganisationen Sveriges hamnar är arbetsgivaren ATM Terminals dock redan bunden av det rikstäckande kollektivavtalet med Transportarbetareförbundet. Därmed är ATM skyldig att tillämpa villkoren i det avtalet på alla hamnarbetare, och kan inte sluta ett nytt kollektivavtal med andra villkor för samma arbete. Det enda arbetsgivaren kan erbjuda Hamnarbetarförbundet är ett likadant avtal som Transport har, men det har förbundet tackat nej till.

Eftersom Hamnarbetarförbundet alltså inte har något kollektivavtal med ATM har medlemmarna full frihet att vidta fackliga stridsåtgärder. Den friheten har de utnyttjat. För att få sin vilja igenom genomförde de under 2016 – 2017 omväxlande punktstrejker, blockader och totala arbetsnedläggelser i en utsträckning som innebar att hamnens kapacitet minskade kraftigt. Arbetsgivaren svarade med en lockout.

”Vill inte ha kollektivavtal”

Så här långt är de inblandade i huvudsak överens om verklighetsbeskrivningen. Men när det gäller syftet med Hamnarbetarförbundets agerande menar Svenskt Näringsliv och LO, TCO och Saco att förbundet egentligen inte vill ha något kollektivavtal, utan är tillfreds med den nuvarande situationen. Utan kollektivavtal kan det utöva påtryckningar på arbetsgivaren i alla möjliga frågor genom att hota med stridsåtgärder, inte minst i så kallade rättstvister. Det är tvister som rör enskilda medlemmar och där fackföreningen är oense med arbetsgivaren om vad som gäller enligt medlemmens anställningsavtal eller någon arbetsrättslig lag. Transport och andra organisationer som har kollektivavtal kan inte använda stridsåtgärder som påtryckningsmedel i sådana tvister. De är hänvisade till att gå till Arbetsdomstolen.

Det här är ett missbruk av rätten att vidta stridsåtgärder, anser de fyra centralorganisationerna. Den svenska modellen förutsätter att parterna tar ett stort ansvar för arbetsfred och ordning och reda på arbetsmarknaden. Syftet med den fria stridsrätten är att de så snabbt som möjligt ska ingå ett kollektivavtal som leder till fredsplikt under avtalsperioden. Den part som vidtar stridsåtgärder i andra syften agerar i strid med de grundläggande principerna för den svenska arbetsmarknadsmodellen och förtjänar inte lagstiftningens skydd, skriver organisationerna.

Syftet avgör

Det lagförslag som organisationerna har kommit överens om går följaktligen ut på att stridsåtgärder mot en arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal ska vara förbjudna om de inte syftar till att uppnå ett kollektivavtal som medför fredsplikt. Fackföreningen måste också ha förhandlat med arbetsgivaren om alla krav som den ställer innan den kan varsla om stridsåtgärder. Krav som innebär att det blivande kollektivavtalet ska tillämpas i stället för det som arbetsgivaren redan är bunden av ska inte alls få ställas. Det ska också bli förbjudet för organisationer som inte har kollektivavtal att använda stridsåtgärder som påtryckningsmedel i rättstvister.

Den svåra uppgiften att avgöra om den fackliga organisationen verkligen är ute efter att få till stånd ett kollektivavtal kommer att ligga på Arbetsdomstolen, och parterna beskriver vad domstolen ska ta fasta på när den bedömer vilket syfte organisationen har med stridsåtgärderna.

Sammanfattningsvis innebär förslaget att Hamnarbetarförbundet fortfarande skulle kunna få ett kollektivavtal med ATM – men i praktiken bara ett likadant avtal som Transport har (om inte Transport går med på något annat). Medlemmarnas löner och andra anställningsvillkor skulle förbundet alltså inte kunna påverka. Men det skulle få en rad särskilda rättigheter som enligt de arbetsrättsliga lagarna enbart tillkommer kollektivavtalsbärande fackliga organisationer: rätt till medbestämmandeförhandlingar, rätt till fackligt arbete med bibehållen lön och utökad rätt att delta i arbetsgivarens arbetsmiljöarbete. På så sätt skulle Hamnarbetarförbundet ändå kunna ta tillvara en del av sina medlemmars intressen.