Send denne siden

Ålands väg till självstyrelse innehåller flera dramatiska ingredienser. Hur kommer det sig att ön, där Ryssland började bygga en jättelik fästning i Bomarsund, som senare angreps och förstördes av franska och brittiska styrkor 1854 (teckningen ovanför) , istället blev en fredens ö?

Efter marsrevolutionen 1917 i Ryssland och innan Finland hade deklarerat sig som en självständig stat började man på Åland, ett gammalt svenskt landskap, diskutera en återförening med Sverige och Ålandsrörelsen uppstod. Hemliga möten hölls, namn samlades in och en önskan om en förening med Sverige fördes fram till Sveriges kung och regering. 

Från finländskt håll motsatte man sig Ålands önskemål. Dock var man redo att ge Åland en form av självstyrelse och Finlands riksdag antog 1920 en självstyrelselag, men den vägrade ålänningarna att godkänna.

Ålänningarna uppvaktade i stället än en gång Sveriges kung och regering med sitt önskemål, något som retade upp Finlands regering. Två av de åländska ledarna, chefredaktör Julius Sundblom och Mariehamns ordningsman Carl Björkman, dömdes till tukthus.

Sundblom och Björkman tas emot efter fängslingen.

För att nå en lösning fördes frågan, som hade en internationell karaktär, till det nybildade Nationernas Förbund. Vid ett möte, som hölls i Genève i juni 1921, fattades ett beslut om en kompromiss där ingen av de tre parterna i konflikten – Sverige, Åland och Finland – blev lottlös.
Finland fick suveräniteten över Åland, men måste förbinda sig att garantera det svenska språket och kulturen och det självstyrelsesystem som tidigare erbjudits. Demilitariseringen bekräftades i avtal för att Åland inte skulle utgöra ett militärt hot mot Sverige.
Jubileet firas från 9 juni i år till 9 juni nästa år under parollen ”100 år av egensinne”. Programmet är brett med bland annat folkfester, en nyskriven opera, en konstpromenad, skrivartävlingar och seminarier med fokus på fredlig konfliktlösning.

Illustration och foto: Wikipedia