Grusade förhoppningar vid den finsk-ryska gränsen

Den lilla landskommunen Parikkala ligger i den södra delen av finska Karelen. De större städerna i närheten är Villmanstrand (Lappeenranta) och Nyslott (Savonlinna). 

Inom synhåll i öster ligger Ryssland. Efter Sovjetunionens anfall mot Finland 1939 inleddes det så kallade Vinterkriget. Det slutade med att Finland måste avstå från stora landområden, bland annat Viborg och flera andra kommuner.

Evakuerade från Parikkala i Karelen anländer med tåg till Vilppula i juni 1941. Foto: Försvarsmakten, SA-kuva

Över 400 000 finländska karelare placerades på annat håll i Finland. De förlorade sina hem och allt det de inte kunde ta med sig. Parikkala förlorade en tredjedel av kommunens yta som i stället övergick i sovjetisk ägo då gränserna ritades om.

Parikkala satsar på mjölkkor och gränsbevakning

Parikkala är den största jordbrukskommunen i regionen. Många håller mjölkkor, på gårdar med hög grad av automatisering. Centern är det största partiet i kommunen.

Förutom det internationella mullret har kommunen andra källor till oro. 

Liksom i resten av Finland är man beroende av arbetskraft utifrån. Med stängda gränser får man leta längre bort. Det gäller såväl i jordbruket som i servicenäringarna, eller vård och omsorg.

Generationsskiftet är ett problem i Parikkala. Många yrkesverksamma och företagare närmar sig pensionsåldern, men nästa generation har flyttat bort, säger kommundirektör Vesa Huuskonen. Inom några år är hälften av kommunens 4700 invånare över 65 år.

Vi möter kommundirektören Vesa Huuskonen på gränsövergången vid Kolmikanta gränsstation mot Ryssland. Han har själv gjort en tidigare karriär inom gränsbevakningen.

Virkesimport öppnade gränserna

I Syväoro ligger gränsbommen, bakom en liten byggnad för gränsbevakning och tull. Några meter vidare kommer den egentliga gränsen mellan Finland och Ryssland. Några hundra meter längre bort vajar den ryska flaggan vid motsvarande barack för de ryska gränsvakterna.

Gränsövergången kategoriseras som tillfällig, vilket gör att trafiken är begränsad till godstrafik. Det syns på vägarna att det har gått många transporter. 

Virkesexporten är det som har hållit i gång gränstrafiken här. Två tredjedelar av Finlands virkesimport har kommit från Ryssland och måste nu ersättas på annat håll, med ökad avverkning hemma för att hålla industrin i gång i Finland. 

Ryssland har sedan några år infört olika exportbegränsningar för virke, som björkmassaved för papperstillverkning. Trafiken tunnades ut ytterligare då EU:s sanktioner drabbade allt fler produkter, t.ex. sågat virke. Energived som inte kan utnyttjas i Ryssland, används i Finland till energiproduktion. Sju lass per dag gick via Parikkala.

Tomma godsvagnar vid gränsövergången till Ryssland.

Politisk vilja: Internationalisering

I Parikkala hade man stora planer på en internationell gränsövergång. Initiativet kom från Ryssland, och Parikkala lyckades övertyga den finländska regeringen om det positiva i planerna på en internationell övergång. I regeringsförhandlingarna 2019 önskade partierna göra handeln med Ryssland flexiblare. Det året registrerades över 24 000 gränsövergångar här.

För att trafiken skulle bli smidigare ville man utreda möjligheten att öppna ett internationellt gränsövergångsställe i Parikkala. I kommunen hoppades man det skulle vara klart år 2024.

Projektet ansågs passa in bland de projekt som ökar regionens dragkraft och ökar säkerheten och smidigheten vid gränsövergångarna. Programmet skulle delvis finansieras av Europeiska kommissionen.

-Vi hade stora förhoppningar om att utveckla övergången efter coronastängningen. Man ville förlänga öppethållningstiderna och göra den mer internationell. I den närliggande operastaden Nyslott hoppades man på ett stort antal turister från St Petersburg via den nya öppningen som också skulle tillåta persontrafik.

Man hann sätta i gång med stora projekt för vägförbättringar och en ny vägkorsning. Nu har alla stora projekt om internationalisering lagts på is, både på regional nivå och i samarbete och finansiering med EU. Tullens och Strålsäkerhetscentralens utrustning blir också obehövlig.

- Arbetet blir inte helt onödigt eftersom den tunga trafiken på riksväg 6 behöver säkrare lösningar. Annars kan det verka som om pengarna har kastats i sjön, beklagar kommundirektör Vesa Huuskonen. Själva gränsstationen, både på den finska och ryska sidan kunde också ha krävt upprustning.

Gränsen ger jobb

Projektet är inte längre aktuellt, och blir det knappast på lång tid befarar man i Parikkala.

Själva gränsstationen behöver inte bemannas eftersom bommarna nu är nere på båda sidor om gränsen. 

Men gränsen måste ju bevakas. Nu kanske mer än förr, med ett Ryssland i krig i Ukraina, och ett Finland på väg in i försvarsalliansen Nato.

Gränsbevakningsväsendet är en stor arbetsgivare i området, och ger jobb åt många som kommer från gränstrakterna. De anställda behöver inte vara rädda för arbetslöshet bara för att trafiken ligger nästan helt nere.

Under den första coronatiden var det många av gränsbevakarna i öster som förflyttades till gränsen mot Sverige och Norge i norr. De hade ju erfarenhet från en rysk gräns som verkligen var stängd. 

Kommundirektör med gränserfarenhet

Vesa Huuskonen valdes till kommundirektör i Parikkala år 2014. Då fungerade han som direktör för den finska Gräns- och sjöbevakningsskolan i grannstaden Imatra. Före det hade han en lång rad uppdrag inom gränsbevakningen och försvarsmakten. Han har en examen som generalstabsofficerare. Huuskonen har alltså inte den klassiska tjänstemannabakgrunden för en kommundirektör. 

Då han valdes var han ännu officer, och därför politiskt obunden. Det passade bra för den centerpartistiskt ledda kommunen. Senare har han kandiderat i riksdagsvalet för Samlingspartiet, Finlands mest Natopositiva parti sedan länge. Själv ser han sin militära bakgrund som nyttig för att leda en kommun som gränsar till Ryssland, och han har studerat ryska språket. 

Eftersom han också har jobbat på Inrikesministeriet i Helsingfors anser han sig kunna pappersexercisen, han har också fungerat som föredragande i ministeriet och för Finlands regering. Han antar att kommunens beslutsfattare också antog att han hade de rätta kontakterna att påverka i Helsingfors, tack vare sin bakgrund och gränsexpertis.

Eftertanken

Öppnande av gränserna kan kritiseras nu efteråt, men då fanns det en stark tilltro till att Ryssland så småningom skulle bli en "bra partner", en rättsstat som uppfyller alla kriterier. Det trodde man ganska länge i Finland, och ännu längre här i regionen, noterar Vesa Huuskonen. 

- År 2014 var redan dramatiskt, vi kanske tänkte att det var en lokal tvist i Krim och östra Ukraina, säger Vesa Huuskonen. Men man hoppades också på ökad välfärd i gränsområdet. Nu fördöms förstås det massiva anfallet och krigsbrotten.

- På ett sätt är vi besvikna på Ryssland och framför allt på den ryska ledningen. Många här har ryska vänner och kontakter. Några tiotal ryssar bor här, och det finns också en del ryskägda sommarstugor i området. Här förhåller man sig positivt till ryssarna.

Som kommunalt anställd vill Vesa Huuskonen inte ge så många officiella kommentarer om finländsk utrikes- och säkerhetspolitik. Men det låter som om han är överens med en stor del av Finlands befolkning, om att statusen som Natoland ökar säkerheten vid gränsen mot öster.