Danmark tar direktivet om minimilöner till EU-domstolen

Båda röstade nej mot direktivet av principiella skäl, men medan den nytillträdda danska regeringen har beslutat att gå till EU-domstolen för att försöka få det upphävt, har Sveriges regering bestämt sig för att avstå och genomföra direktivet. För EES-länderna Norge och Island tycks detta över huvud taget inte bli aktuellt.

Det var den 14 december som Danmark fick en ny regering. En av punkterna i det regeringsprogram som den lade fram var att den skulle väcka ogiltighetstalan mot direktivet. Det skedde den 18 januari.

Den svenska regeringen hade redan tidigare meddelat att den inte tänkte göra likadant. Enligt biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg hade Sverige under förhandlingarna i EU:s ministerråd fått igenom så många av sina viktigaste synpunkter att slutresultatet skulle gå att hantera utan att man behövde göra några ingrepp i den svenska lönebildningsmodellen. Dagen efter den danska regeringens tillkännagivande fick följaktligen en utredning i uppdrag ta ställning till vad Sverige kan behöva göra för att genomföra direktivet.

Utredningens utgångspunkt ska vara att den svenska arbetsmarknadsmodellen ska värnas med fullständig respekt för arbetsmarknadens parters autonomi och deras rätt att förhandla om och ingå kollektivavtal. Regeringen understryker också att utredningen inte får föreslå några andra åtgärder än vad som är nödvändigt för att genomföra EU-direktivet. Bland de frågor som den ska ta ställning till är om Sverige gör tillräckligt för att främja kollektivavtalsförhandlingar, vilka åtgärder som ska vidtas om kollektivavtalstäckningen skulle sjunka under 80 procent och ifall insamlingen av uppgifter och övervakningen av minimilönerna behöver anpassas på något vis för att Sverige ska kunna övervaka minimilöneskyddet och rapportera till Europeiska kommissionen så som direktivet kräver.

Liksom i Danmark och Sverige har man även i Norge ifrågasatt om EU över huvud taget får anta direktiv med sådant innehåll som minimilönedirektivet. Men Norge (och Island) har inte kunnat påverka förhandlingarna om direktivet eftersom de inte är medlemmar i EU, enbart i det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet, EES. Likafullt har norrmännen följt förhandlingarna med intresse eftersom de flesta arbetsrättsliga direktiv också blir bindande i EES-länderna. Dock inte alla, det avgörande är vilken betydelse de har för den inre marknadens funktion. När det gäller minimilönedirektivet har den norska regeringen kommit fram till att det till skillnad från andra arbetsrättsdirektiv inte har ”EES-relevans”. Europeiska kommissionen förefaller vara inne på samma linje. Norge och Island behöv er alltså inte genomföra det.

Till sist: Man brukar tala om den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Och visst är likheterna mellan Nordens länder många särskilt när man jämför med hur det är i andra EU-länder, men det finns också avgörande skillnader. I Finland har minimilönedirektivet välkomnats redan från början.