Unik dom - chefer dömda för att anställd begick självmord

Mannen var anställd som socialsekreterare i en liten kommun i norra Sverige och behandlade ärenden som rörde vård av missbrukare. Det hade han gjort i tre år – och trivts mycket bra – när han våren 2009 fick en ny arbetsledare med en ny ledarstil. 

Snart skar det sig mellan dem. Hon kritiserade hans arbete gång på gång på ett sätt som han uppfattade som trakasserande. I slutet av året vände sig mannen för första gången till deras enhetschef, och bad att få bli omplacerad. Efter årsskiftet och ända fram till självmordet i juni 2010 fortsatte han att vädja till både enhetschefen och kommunens socialchef om nya arbetsuppgifter. Han bad om ”nåd” och erbjöd sig att ta vilket annat arbete som helst. Även hans arbetskamrater och hans fru vände sig flera gånger till de två cheferna och bönföll dem om att göra något åt konflikten, eftersom mannen blev alltmer deprimerad. 

Blev avskedad

De svarade med att skicka honom till psykolog och läkare, och genomförde vad som skulle vara en mobbningsutredning. Den innebar att enhetschefen frågade hur arbetsledaren såg på saken och tog till sig hennes beskrivning av hur dåligt mannen skötte sitt arbete. Så i stället för att göra något åt arbetssituationen varslade cheferna honom om avsked. Samma dag som han och hans fackliga ombud skulle träffa arbetsgivaren och överlägga om detta tog han sitt liv. Pensionsmyndigheten fann senare att hans död hade orsakats av en arbetsskada.

De som nu har dömts för att ha vållat hans sjukdom och död är enhetschefen och socialchefen. Den arbetsledare som mannen uppfattade som sin plågoande blev inte åtalad. Förklaringen är att det var enhetschefen och socialchefen som hade arbetsgivarens uppdrag att, med arbetsmiljölagens ord, planera, leda och kontrollera verksamheten för att skapa en god arbetsmiljö och förebygga ohälsa. Och det har de inte gjort, menar Östersunds tingsrätt.

Skyldiga att ingripa

Enligt domstolen står det klart att de båda var medvetna om att det rådde svåra samarbetsproblem och att mannen mådde mycket dåligt på grund av detta. Därmed var de också skyldiga att ingripa. Att de ordnade så att han fick kontakt med företagshälsovården var inte tillräckligt, de hade fortfarande ansvar för hur situationen såg ut på arbetsplatsen och för vad som behövde göras där. Därför skulle de ha gjort en ordentlig utredning och övervägt om det gick att anpassa arbetsförhållandena på enheten, men de undersökte inte ens om det fanns möjlighet att omplacera honom.

Domstolen konstaterar också att cheferna varslade mannen om avskedande utan att de egentligen hade tagit reda på om det faktiskt fanns laglig grund för det – vilket den menar att det inte fanns – och trots att de kände till risken för självmord. Därmed gjorde de sig skyldiga till arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död, och dömdes till villkorlig dom och kännbara dagsböter. De två cheferna kommer med all sannolikhet att överklaga domen.

Det framgår alldeles klart av arbetsmiljölagen att arbetsgivarna är lika skyldiga att ”vidta alla åtgärder som behövs” för att förebygga psykisk ohälsa som för att förhindra olycksfall och fysisk sjukdom. Men Arbetsmiljöverket, som utfärdar föreskrifter om vad lagen innebär mer konkret på olika områden och för olika typer av risker, har hittills inte lyckats anta några bindande föreskrifter om hur det ska gå till att förebygga psykisk ohälsa, utan bara utfärdat så kallade allmänna råd om detta. Därför har det också varit svårt att använda de sanktioner som finns i arbetsmiljölagen för att driva på arbetsgivare som inte tar sitt ansvar för de anställdas psykiska hälsa. Kanske blir det domen från Östersunds tingsrätt som får fart på det förebyggande arbetet. Oavsett om den står sig i högre instans eller ej är den en rejäl tankeställare för Sveriges arbetsgivare.