Sverige är ett märkligt land

Socialdemokraterna i Oslo och i Köpenhamn, i Berlin och Den Haag, i Rom och Paris kämpar i styv motvind. Ibland är det en kamp om överlevnad, ibland handlar det om att behålla makten med minsta tänkbara marginal. Man pratar om högervågen, som sveper över Europa.

Men Stockholm då? Där slår tidens pendel i en annan takt.

Göran Persson, Sveriges statsminister och till lika ordförande i det socialdemokratiska partiet, behöver inte ens bli rädd, om en minister trampar i klaveret. Makten är säkrad och tål ett och annat övertramp från en lösmynt minister.

Skattehöjningar är heller inget att hymla med. I Sverige behöver man i motsats till Tyskland inte hålla inne med sanningar om kommande skattehöjningar inför ett val, krysset görs i alla fall på rätt plats.

Brister i socialförsäkringssystemet, långa operationsköer, obehöriga lärare, brister inom vården vållar inga problem för det parti, som genom sina många decennier vid makten ytterst är ansvarig för de fel, som väljarna irriteras över innan ett val. På valdagen är det mesta glömt, då gäller en röst på det säkra före det osäkra. Och så förblir det mesta så som det alltid har varit.

Vad är det då som särskiljer Sverige från Norge, där en karismatisk Jens Stoltenberg kämpar för att få sina socialdemokrater över 20 procentsnivån igen? Varför får en framgångsrik Poul Nyrup Rasmussen i Danmark sparken av väljarna, trots att han stolt kunde titta tillbaka på en imponerande regeringstid med rekordlåg arbetslöshet, med tillväxt och ökat välstånd?

Den svenska socialdemokratins grundpelare byggdes inte av Per Albin Hansson. Redan under 1600-talet lade Axel Oxenstierna grundstenen för det, som senare skulle bli det den svenska välfärdsmodellen: En stark stat med ett betryggande skyddsnät för alla. Att en av effekterna är, att det har vuxit fram en byråkrati som till och med en tysk knappast har sett maken till, tillhör kategorin " smakar det, så kostar det". Detta trygghetstänkandet har en lång historia och är flera hundra år gammal tradition.

Idag framstår Sverige med landsfadern Persson som en förebild, ett land med låg arbetslöshet, sunda statsfinanser och inte minst avsaknad av högerextrema profiler som man har i Norge, Danmark, Holland, Österrike och många fler länder. Men det är en sanning med modifikation. Visst finns det högerextrema krafter även i Sverige. Tittar bara på Sverigedemokraterna, som i kommunalvalet röstades in i ett tiotals kommuner.

Visst finns det en gömd rasism. Men det finns varken en Carl I. Hagen eller en Pia Kjaersgaard i Sverige. Båda dessa politiker har skickligt utnyttjat specifika stämningar i sina respektive länder. I Danmark var det den allmänt utbredda rädslan för "de främmande", i Norge var det missnöjet med att oljemiljarderna inte användes för att förbättra vård-, skol- och utbildningssystemen.

Sådana problem finns inte i Sverige: En majoritet av den svenska väljarkåren är ganska konservativ. Man satsar på ett beprövat kort och ger, med få undantag, samma parti som bär ansvaret för en rad fel det politiska ansvaret att rätta till just de felen.

På så sätt är Sverige ett unikt land.