Mare Balticum lever

Idag, många år och ännu fler världspolitiska händelser senare, kan man konstatera att den nordliga dimensionen har lämnat ett synligt spår bakom sig - fast kanske inte så, som fäderna av initiativet hade tänkt sig. Lipponen formulerade ursprungligen ett koncept, som skulle fungera som en överbyggnad, ett koordinationsinstrument, för alla de tusentals initiativ, som fanns redan i östersjöregionen. De flesta hade ett huvudsyfte: Genom ett allt tätare samarbete i regionen skulle storebror Ryssland integreras i det nya Europa.

Östersjöregionen skulle samtidigt genom initiativet få en betydligt större vikt inom Europa. Regionen med mer än 80 millioner invånare hade fram till den tyska återföreningen och sammanbrottet av gamla Sovjetunionen en undanskym tillvaro. Framförallt inom den Europeiska Unionen talades mycket om Medelhavsländernas betydelse. Det fanns en uppsjö av olika stödprogram just för den södra regionen inom EU. Men Norden med alla dess genom historien och kulturen sammanknutna länder runt Mare Balticum förekom knappast som samtalsämne i korridorerna i Bryssel.

Men tiderna har förändrats. Efter det finska EU-ordförandeskapet 1999, där Lipponen lyckades att integrera den nordliga dimensionen i EU-agendan, har det gått fort: Från att ha varit Sovjetrepubliker står de tre baltiska staterna, Estland, Lettland, Litauen och Östersjölandet Polen i entrén till EU. Allt fler har insett att regionen är kanske den största tillväxtregionen i Europa med ett enormt framtidsperspektiv. Men det har varit en mödosamt väg, som inte alls är avslutad.

Ett av problemen ligger i "konkurrenstänkandet" i Norden. De nordiska länderna Finland, Danmark, Norge och Sverige har varit drivande, när det gällde att ge de nya demokratierna på andra sidan Östersjön den hjälp, som de behövde för att snabbt bygga upp en demokratisk struktur. Det var ett enormt viktigt och ibland även kostsamt stöd. Men ibland får man intrycket, att såväl Köpenhamn som Helsinki, Oslo och Stockholm är mycket angelägna att få styrelseordförandeposten i "AB Östersjön" på bekostnad av de andra nordiska länder. Ett uttryck för detta är de många institutionerna: Östersjörådet, Östersjösekretariatet, Barentsrådet med flera. Det är synd, därför att ett gemensamt, koordinerat agerande skulle hjälpa regionen ännu mer.

Men: Det har hänt mycket. Tack vare danska, finska, norska och svenska insatser har framför allt de baltiska länderna kunnat genomföra en reformprocess, som för bara knappt mer än tio år hade varit helt otänkbar. Om jag idag resar till de baltiska länderna så finns det bara en reaktion: Beundran, hur fort det har gått. Samtidigt syns de brister:

Korruptionen finns kvar, kriminaliteten är hög och välfärdsskillnaderna mellan de större, allt finare städerna och den ibland ödsliga landsbygden är enorm. Där krävs det även i framtiden stora insatser. Av länderna själva, men även av EU och initiativtagarna till "projekt Östersjö".

Om motsatserna mellan Medelhavsområdet och Östersjön, mellan EU och Norden, mellan de nordiska länder sinsemellan skulle övervinnas, skulle integrationsprocessen gå ännu snabbare. Det vore en vinst för alla européer - inte minst för att Östersjöregionen tydligt har visat, att man kan lära sig av historien: En fredlig frigörelse, ett närmande av gamla fiender - det är en förebild även för andra regioner i Europa, inte minst på Balkanhalvön.