Arbetsmiljöverket vill stoppa farligt arbete - även om det utförs av utländsk arbetskraft

Högt uppe på ett tak jobbar tre byggnadsarbetare. Det finns inga skyddsräcken och ingen av dem har heller någon personlig skyddsutrustning. Sådana här livsfarliga situationer är ingen ovanlig syn för Arbetsmiljöverkets inspektörer, och när allt går enligt vanliga rutiner förbjuder de fortsatt arbete på taket tills någon form av skydd har skaffats fram. Men om det nu råkar vara utländska byggnadsarbetare där uppe – och det är det påfallande ofta– brukar rutinerna inte fungera.

Ett förbud (eller ett så kallat föreläggande som inspektörerna använder när risken inte är lika överhängande som här) måste nämligen vara riktat till den som enligt arbetsmiljölagen har ansvar för att skydda just de här tre arbetarnas hälsa och säkerhet. Vem det är beror på om de är inhyrda (då ansvarar inhyraren); ”vanliga” arbetstagare (då är det deras arbetsgivare) eller egenföretagare (då ansvarar de själva). Det kan mycket väl vara en av varje sort, och särskilt när det handlar om utländska arbetare lyckas inspektören ofta inte utröna vilken arbetsrättslig status de har. Till vem ska förbudet då ställas?

Nu är det inte säkert att problemen är över även om inspektören lyckas lista ut vem som är ansvarig. Förbudet måste nämligen också delges, dvs. det måste överlämnas till den som ska se till att åtgärder vidtas. Och om denne någon är en utländsk arbetsgivare så har denne kanske ingen representant på plats som kan ta emot beslutet. Och det är ju bråttom!

Därför har Arbetsmiljöverket tänkt ut ett nytt sätt att hantera detta inom lagens gränser. När inspektörerna upptäcker omedelbara och allvarliga risker ska de i fortsättningen kunna rikta förbudet direkt till den enskilda arbetstagaren. Han eller hon kanske inte kan vidta några skyddsåtgärder själv, men är åtminstone förhindrad att fortsätta det farliga arbetet. Om det är en byggarbetsplats där det finns fallrisker så kan inspektören också kräva att byggherren eller byggarbetsmiljösamordnaren ordnar fram skyddsräcken, arbetsplattformar eller liknande skydd för att arbetet ska få fortsätta.

På så sätt kommer Arbetsmiljöverket förhoppningsvis att kunna förebygga de allvarligaste riskerna för arbetstagare med tillfälligt arbete i landet mer effektivt. Men det återstår en hake: Hur ska man kunna sätta åt deras arbetsgivare om de inte rättar sig efter Arbetsmiljöverkets beslut eller bryter mot arbetsmiljölagen på något annat sätt?

I undantagsfall kan sådana brott leda till det som i juridisk mening är straff, dvs. böter (eller fängelse). Betydligt vanligare är att arbetsgivare döms att betala ett kännbart så kallat vite. En tredje typ av påföljd kallas sanktionsavgift. Problemet, när det är ett utländskt företag som har syndat, är att varken viten eller sanktionsavgifter kan drivas in i utlandet om företaget sätter sig på tvären. Det går bara med böter enligt EU:s regler.

Men i betänkandet ”En bättre arbetsmiljö genom effektivare sanktioner” från i somras föreslår den så kallade sanktionsutredningen att böter ska användas ännu mer sällan än nu, medan sanktionsavgifter och förbud och förelägganden med hot om vite ska bli det normala. Hur sanktionssystemet fungerar i förhållande till de utländska företagen ägnas inte en rad. Det är inte tu tal om att särskilt vite är mycket effektivare som påtryckningsmedel än straff – generellt sett. Men i uppräkningen av de EU-direktiv som Sverige måste rätta sig efter har utredningen glömt utstationeringsdirektivet. Det kräver att utstationerade arbetstagare garanteras det skydd som arbetsmiljölagstiftningen ger, och att Sverige vidtar lämpliga åtgärder om reglerna inte följs. Det må vara svårt att göra, men då borde man åtminstone konstatera det.

Kanske är lösningen att EU antar regler om indrivning av den här typen av ekonomiska sanktioner.