Svårt få fast jobb - om du är kvinna

Över nittio procent av de nyanställda sjukskötarna i kommunerna får exempelvis inte fast anställning. 

– Finland är visstidsanställningarnas förlovade land, säger forskaren Pekka Ylöstalo. 

– Det märkliga är att det nästan helt är den offentliga sektorns problem. Det är kommunerna som håller i gång verksamheten med korta arbetskontrakt, medan de är mer sällsynta i den privata sektorn där deltid istället är ett växande arbetsförhållande.

Könsfördelningen är sned: kvinnor är i mycket högre grad än män anställda för en viss tid. Å andra sidan drabbas män mera av långtidsarbetslöshet. 

Forskare Marja Kauhanen vid löntagarnas ekonomiska forskningsinstitut visar i en rapport för Folkpensionsanstalten att många av dem som har tillfälliga jobb, i synnerhet ensamstående mödrar, även tvingas lyfta utkomststöd för att överleva.

År 2001 hade 16,5 procent av löntagarna eller 340000 finländare visstidsanställning och de flesta av dem var kvinnor och i synnerhet unga kvinnor. Mellan 20 och 25 procent av den kvinnliga arbetskraften har inget fast jobb. Andelen visstidsanställda har minskat från 18,4 procent av arbetskraften år 1997. 

– Men den nedgången gäller män, för kvinnorna har inte visstidsanställningarna minskat, säger Merja Kauhanen. 

Hon säger att tillfälliga jobb kan vara en ingång till arbetsmarknaden, men det kan ta länge att få en fast tjänst. Risken för att bli arbetslös är också stor.

En ny rapport från Stakes (forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården) visar att bara en av fem visstidsanställda i kommunsektorn får en fast tjänst inom fyra år. Var tredje blir anställd på heltid inom 7 år. 

Merja Kauhanen säger att visstidsanställningar har blivit ett element i den nya ekonomiska flexibiliteten. Detta märks också i att lagstiftningen görs om så att visstidsanställda alltmer omfattas av det socialskydd som hittills varit förbehållet folk med fasta jobb, sjukpenning och pensioner. 

Den flexibla arbetsmarknaden pekas ofta ut som en av Finlands framgångsfaktorer i jämförelse med andra europeiska länder. 

I Kantokaski skola i Esbo, en grannkommun till Helsingfors, samlas lärarna i lärarrummet för lunch. Skolan är en av fyra i Esbo där elever med särskilda behov får gå. Av 400 elever behöver var fjärde specialstöd för att kunna gå i skolan. Men av skolans tjugo hjälplärare har bara fyra fast anställning, resten har tidsbundna kontrakt som löper ut till sommaren. 

Annamiina Jauhiainen, 26 år, är utbildad teckenspråkstolk men tänker byta jobb. Hon har små barn och jobbet som tolk är väl oregelbundet. Arbetstiden är 25 timmar per vecka. 

– Lönen är inte svindlande, men det viktigaste var att hitta ett intressant arbete. Jag har funderat på att studera till lärare. 

Dagen börjar med övervakning av de elever som kommer med skoltaxi, att de kommer in i tid. Under lektionerna hjälper hon läraren att hålla ordning i klassen och ägnar sig åt de elever som inte hänger med i undervisningen. 

– Jag är hela tiden i samma klass. Det tycker jag är bra och säkert eleverna också. 

Hennes arbetskontrakt tar slut i sommar. 

– Skulle jag göra det här i flera år och inte ha semester vore det nog eländigt, men nu har jag andra planer för sommaren. 

Heidi Lehtonen, 20 år, började också på hösten efter att ha studerat ett år vid en lokal läroanstalt för social- och hälsovårdsbranschen. Hon hittade jobbet som hjälplärare på Internet. 

– Till hösten kanske jag börjar studera. Jag har försökt till universitetet men inte kommit in. Här samlar jag poäng. 

Heidi Lehtonen tjänar 600 euro per månad, varav hälften går till hyra. Hon jobbar 25 timmar per vecka. Vid sidan om jobbet studerar hon vid den öppna högskolan.

 – Jag tycker det här är orättvist eftersom behovet av hjälplärare verkligen är stort. 

– Skulle du fortsätta om det var en fast tjänst? 

– Nej, för här finns ingen möjlighet att komma upp sig och lönen är eländig. Lärare Marja Boman skulle inte klara sig utan hjälp i klassen. 

– Hon räddade mitt liv, säger hon om en kollega som arbetade med hennes klass förra året. Av 24 elever har 5 inlärningssvårigheter som bekräftats i psykologiska test. Timmen i klassen, 45 minuter, är så kort att hon själv kan avvara ungefär en minut per barn. 

Rektor Leena Linhola säger att en stor del av hjälplärarna är studenter som funderar på vad de ska bli. 

– Det blir ett mellanår då man kan skaffa sig erfarenheter och extra poäng. Linhola säger att lönen är så låg att ingen kan leva enbart på den. Det krävs studiebidrag eller ett extrajobb för att få ekonomin att gå ihop.

För skolan är det ett problem att hjälplärarna byts ut så ofta, för det tar tid att lära sig jobbet. 

– Många elever har dessutom problem med att kommunicera, få kontakt med folk, och det är svårt för dem att vänja sig vid nya människor. 

Esbo är en kommun med kraftig invandring, vilket gör att trycket på skolorna är hårt och klasserna blir allt större. 

– Samtidigt avspeglar sig ett ekonomiskt hårdare klimat i familjerna. Barnen med psykiska syndrom blir allt fler, samtidigt som man numera mer noggrant kan diagnosticera barn. 

Kommunsektorn i Finland tvingas med skärpta ekonomiska ramar alltmer sköta lagstadgade tjänster med tillfällig arbetskraft. Hjälplärare är bara en av de yrkesgrupper som får känna av det här. Daghemspersonal och sjuksköterskor är andra grupper. De korta jobbens andel växer också på grund av att kommunerna är förpliktigade att sysselsätta långtidsarbetslösa med tillfälliga jobb.

Enligt forskare Pekka Ylöstalo vid Helsingfors universitet har Finland mest visstidsanställningar i EU efter Portugal och Spanien. 

– Fast där handlar det om turistindustrin.

 Visstidsanställningarna är en kvarleva från den djupa ekonomiska depressionen i början av 1990-talet som blivit bestående. Nu försöker många kommuner, som Esbo, att hitta sätt att omvandla visstidsanställningar till fasta jobb. Finland har en åldrande befolkning och arbetskraftbristen blir så småningom en realitet. Därför vill den kommunala sektorn höja sin image.

I södra Finland har exempelvis sjukvården alltmer gått över till fasta tjänster, medan många sjukskötare tidigare tvingades nöja sig med tidsbundna kontrakt. 

Ylöstalo säger att det är en minoritet som faktiskt vill jobba deltid eller visstid. Den stora majoriteten säger att de är tvingade av omständigheterna. Han påpekar att det finska samhället är uppbyggt kring fasta jobb. 

– Det krävs att båda i familjen jobbar heltid, inte minst på grund av de höga bostadspriserna. 

Själv har Pekka Ylöstalo som forskare levt på tidsbundna kontrakt i tjugo års tid redan. Vid Helsingfors universitets sociologiska institution har bara tjugo procent av personalen fast tjänst, resten är engagerade i olika slag av projekt med tillfällig finansiering. Fast Ylöstalo säger att han inte längre skulle ta ett fast jobb, för han uppskattar sin frihet.

Det är långtifrån alla som tycker det är en lyx att jobba med tidsbundna kontrakt.