Alla de nordiska länderna är eniga om att det behövs en grön omställning för att förhindra en klimatkatastrof. Men är det ett tecken på politisk styrning eller det motsatta när det ställs andra krav till omläggningen än att den ska minska koldioxidutsläppen?
Budskapet från politikerna kunde ha varit: För att undvika klimatkatastrofen måste vi acceptera att vår levnadsstandard minskar. Vi måste skynda på de politiska processerna så att inte olika intressegrupper förhalar de investeringar som måste göras.
Men när de nordiska jämställdhetsministrarna hade ett hybridmöte i New York, där många var på plats och andra deltog via nätet, blev det snabbt enighet om att den gröna omställningen inte bara ska vara grön:
Inom EU är det i synnerhet det första kravet som prioriteras. Speciellt i länderna i den östra delen av Europa är skepsisen stor. Kolkraften sysselsätter fortfarande många och minnet är färskt från finanskrisen 2008, där konsekvenserna blev att kostnaderna lades på arbetstagarna, som framgår i vårt reportage från Europaparlamentet i Strasbourg.
Att knyta ihop jämställdhetsfrågorna med den gröna omställningen är en företeelse som hittills mest har främjats i Norden.
Motiveringen som ges är att eftersom män utgör majoriteten av de som tagit utbildningar inom naturvetenskap, teknik och matematik, dominerar de också de viktigaste sektorerna i den gröna ekonomin.
”Det innebär att de nya lösningar, jobb och investeringar som krävs för övergången till ett koldioxidsnålt samhälle, riskerar att gynna män . Därmed går man miste om viktiga perspektiv och kompetenser som kvinnor har och deras jämförelsevis större intresse för hållbarhet”, heter det i den nordiska rapporten How climate policies impact gender and vice versa in the Nordic countries.
Det är lätt att hålla med om att beslut blir bättre om fler grupper får vara med och påverka. Annars kan det gå som i Norge. Där har Högsta domstolen slagit fast att Europas största vindkraftsprojekt på land, som ligger på halvön Fosen, norr om Trondheim, har uppförts olagligt. Samerna kräver nu att de gigantiska vindkraftsturbinerna demonteras. Vi beskriver vad som har skett här.
Så länge tillväxt var det ledande målet för politiken var det inte svårt att motivera väljarna. Ökade tillväxten ökade samtidigt medborgarnas levnadsstandard. När målet är ett fossilfritt samhälle innebär det i bästa fall att vi undviker klimatförändringar, naturkatastrofer och sjukdomar som sprids med varmare klimat. Men omställningen innebär samtidigt kostnader.
Ett mått som ibland används i energiindustrin är hur mycket energi man måste använda i förhållande till hur mycket energi man får. På engelska kallas det för Energy Return on Energy Invested (ERoEI).
Måttet är omstritt eftersom det är svårt att fånga in alla aspekter, men det är ingen tvekan om att utvinningen av olja och naturgas, och i synnerhet kärnkraften har gett mycket energi i förhållande till insatsen.
Stamåsen vindkraftspark byggdes av Statkraft 2013. Den ligger i två kommuner, en i Jämtland och den andra i Västernorrland. De 26 turbinerna har en effekt på 2,3 MW vardera. Foto: Mathias Kjellsson, Statkraft
För vind- och solkraften är det räknestycket inte alls så fördelaktigt. Att vindkraften kräver mycket energi är lätt att förstå om man vet att en vindturbin med en effekt på 1,5 MW har ett fundament som består av 40 ton stål och 600 ton betong. Tornet kräver ytterligare 150 ton stål. Generatorn kräver nio ton av koppar och står i ett maskinhus som består av 45 ton stål, medan rotorbladen består av 15 ton av kolfiber. Allt detta ska fraktas till och sättas upp i områden där det bor så lite människor som möjligt, eller placeras i havet.
Trots detta har kostnaderna både från vind och sol fallit kraftigt. Kostnaden för solenergi har fallit med 80 procent, från 40 cent per kwh år 2010, till 7 cent år 2019. Kostnaden för vind har under samma period fallit med 40 procent, från 9 cent per kwh till 5 cent.
- De flesta investerarna tror att det beror på att inlärningskurvan har varit så positiv, vilket fått kostnaderna att falla när mängden kapacitet som installeras ökar och teknologin förbättras, skriver energikonsulten Goehring & Rozencwajg, som vi också hämtat räknestyckena ifrån.
Enligt konsulentbolagets egna analyser har fallet i kostnaderna emellertid två andra viktiga orsaker – oljepriset har fallit och räntenivån har varit historiskt låg.
När oljepriset ökat till mer än 100 dollar fatet och naturgas säljs till det som motsvarar 300 dollar fatet, innebär det att högre priser på fossil energi också kommer att driva upp priset på vind- och solenergi. Samtidigt har centralbankerna börjat höja sina styrräntor för att bekämpa inflationen, som håller på att bli ett akut problem, bland annat på grund av att Ryssland och Ukraina står för en så stor del av världens veteproduktion. På grund av kriget ligger vetepriset redan på den högsta nivå någonsin på råvarubörserna.
I inledningen av den ryska invasionen var farhågorna stora för att Ryssland skulle strypa tillgången av naturgas till Europa. Den ryska gasen står för 35 procent av importen av naturgas.
Medan Nato samordnar den västliga världens reaktion på kriget i Ukraina och EU samordnar politiken, är det den internationella energibyrån, IEA, som samordnar energipolitiken. IEA bildades som en följd av den första oljekrisen 1973. Alla de 31 medlemsländerna förpliktigar sig att ha strategiska reserver av olja och destillerade produkter, tillräckligt för 90 dagars konsumtion.
IEA har redan en plan i tio punkter för hur ett kraftigt bortfall av fossil energi (2,7 miljoner fat olja per dag) ska hanteras. Att läsa den ger en dejá vu-känsla efter två år med pandemi:
En av de stora lärdomarna från den första oljekrisen var att ransonering av bensin fungerade dåligt. I stället för att miljoner av bilar körde omkring på halv tank, fyllde bilägarna tanken helt upp, vilket ledde till en kraftigt ökad efterfrågan på bensin.
Kanske kommer kriget i Ukraina i eftertid få lika stora konsekvenser som den första oljekrisen. Det ledde till att nya oljefynd som gjorts i Nordsjön och Alaska byggdes ut i blixtsnabbt tempo och där det kompromissades med säkerhets- och miljökraven.
Nestes bioraffinaderi i Rotterdam producerar bränslet NExBTL som kan blandas in, eller användas direkt som jetbränsle. Råvaran är bland annat matfett från restauranger. Foto: Björn Lindahl.
Innan jag blev chefredaktör för Arbeidsliv i Norden rapporterade jag om olja och energi för flera nordiska medier under många år. 2012 reste jag till Rotterdam och skrev efteråt:
”Efter att ha deltagit på en konferens om biobränslen i Rotterdam och besökt Neste Oils bioraffinaderi utanför staden drabbades jag av en insikt: Ingenting kommer att ändras.
Det gröna samhället kommer att se likadant ut som det som baserar sig på fossil energi. Det kommer att ha samma sorts raffinaderier och kraftledningar och bilarna kommer att se likadana ut, även om de går på el. ---
Högt över oss kommer flygplanen flyga som de gjort tidigare, bara med flygbränsle som är tillverkat av alger. För många som hade hoppats på att energifrågorna skulle tvinga fram ett mjukare och grönare samhälle, med mindre konsumtionshets, blir det kanske en besvikelse.”
Tio år har gått sedan dess och mycket visade sig stämma. Miljöpolitiken baserar sig på att vi ska kunna fortsätta öka vår energikonsumtion och att miljömålen ska nås med tekniska lösningar.
I stället för NExBTL, som Neste kallade sin produkt när jag besökte Rotterdam, lanseras nu ett grönt drivmedel i Danmark med den så kallade power-to-x-tekniken (läs om den här). Men kostnaden för de nya drivmedlena är fortfarande betydligt högre än för fossila bränslen.
Vi är nu på väg in i en tid med högre inflation, på samma sätt som efter oljekrisen på 70-talet. Det innebär att den redan kostsamma omläggningen av energiförsörjningen, från fossil energi till grönare, men mindre effektiva energislag, kommer att bli ännu dyrare.
Risken är stor för att kostnaderna skenar, när alla satsar på samma lösningar. Istället för att förlita oss på att vi kan bygga allt större vindkraftverk - i höst kommer danska Vestas bygga en vindkraftsturbin som är lika högt som Eiffeltornet - bör vi se mer på hur vi kan minska konsumtionen.
Enligt State of the Nordic Region 2022 står hushållens konsumtionen för 62 procent av alla utsläpp av klimatgaser i Danmark.
”Könsuppdelade data visar att män generellt har ett större koldioxidavtryck än kvinnor. Manlig konsumtion inom transport och mat tenderar till exempel mot privatbilar och en köttbaserad kost, medan kvinnor använder kollektivtrafik och går mer, samtidigt som de oftare är vegetarianer eller har en kost med en låg andel kött”.
Det är hög tid att vi också fokuserar på att ändra våra samhällen så att de verkligen blir grönare och med mindre konsumtionshets. Då gäller det att, som i Lahtis, fortsätta arbetet även efter att titeln som Europas miljöhuvudstad vandrat vidare.