Samarbetets former i förändring

Den nordiska modellen är hela tiden under förändring. En grundpelare har alltid varit trepartssamarbetet mellan fackförbunden, arbetsgivarna och regeringen i ett land. Men är det egentligen ett trepartssamarbete som det handlar om?

När ett nytt avtal om inkluderande arbetsliv förhandlades fram i Norge strax innan julen 2018 var det trångt på gruppbilden efter att avtalet hade undertecknats. Fyra huvudorganisationer: LO, YS, Unio och Akademikerne representerade arbetstagarna, det var lika många arbetsgivarorganisationer; NHO, KS, Spekter och Virke. Dessutom skrevs avtalet under av både arbetsministern, för regeringen, och av kommunal- och moderniseringsministern, som representerade staten som arbetsgivare.

Det är därför mer korrekt att säga att det handlade om ”tiopartssamarbete”.

I Danmark innebär årsskiftet en förenkling, så att det på arbetstagarna sida bara finns två huvudorganisationer – HF, som består av en fusion mellan LO och HTF, och Akademikerne.

Kommer detta att ge arbetstagarna större inflytande? Ja, hoppas vice ordförande Bente Sorgenfrey. Hon ser en tyngre roll för det danska facket i nordiska och europeiska organisationer. Hon hade dessutom som mål att också få den tredje danska huvudorganisationen, Akademikerne, med i fusionen.

I de övriga nordiska länderna är en enda huvudorganisation för de fackligt anslutna fortfarande en främmande tanke. Men det är bara i Sverige och Norge som den största huvudorganisationen heter LO.

I Sverige andas TCO, som representerar tjänstemännen, LO i nacken. Bara 16 000 medlemmar skiljer TCO från att vara Sveriges största huvudorganisation. Dessutom finns Saco, som organiserar akademikerna. I Finland och Island finns det tre huvudorganisationer, vardera.

Både i Sverige och Norge blev det i januari regeringsombildningar efter långa förhandlingar. I bägge länderna sitter arbetsministrarna kvar; Ylva Johansson, respektive Anniken Haugland. Men framförallt i Sverige blir det stora ändringar inom arbetslivspolitiken.

Som en del av överenskommelsen mellan Socialdemokraterna/Miljöpartiet och Centern/Liberalerna skärs det kraftigt i budgeten för Arbetsförmedlingen. Det medförde att 4 500 arbetstagare varslades, ett av de största varslen som har lagts i Sverige. Att vara arbetsförmedlare är inte längre ett tryggt yrke. Ännu är det för tidigt att säga hur utvecklingen i Sverige kommer att påverka de andra nordiska länderna.

Hur framtiden på arbetsmarknaden kommer att se ut blir ett tema På Future of Work-konferensen i Reykjavik i april, berättar Gissur Pétursson. Han har själv tagit steg från att vara chef för Arbetsförmedlingen på Island, till att bli högste ämbetsman på Social- och barndepartementet. Det är Island som har ordförandeskapet i det Nordiska ministerrådet i år. Gissur Pétursson kommer att vara en central person för det nordiska samarbetet inom arbetslivet under hela året. Möt honom i Porträttet.

I alla de nordiska länderna sjunker arbetslösheten. Det är glädjande, men en konsekvens av det är också att sjukfrånvaron ofta ökar. Jenny Blomgren, som leder forskningsgruppen på Folkpensionsanstalten i Finland, förklarar det med att under en högkonjunktur kommer även de mer bräckliga arbetstagarna ut på arbetsmarknaden. Sjukfrånvaron ökar därmed. Låg arbetslöshet har också en psykologisk effekt – rädslan för att bli uppsagd minskar och fler törs bli sjukskrivna.

Men det är inte bara arbetstagarna som blir sjuka – deras barn blir det också. I Sverige omtalas ofta februari som ”vabruari”, efter förkortningen VAB, som betyder vård av barn. Vi reder ut vad det innebär att vabba och vobba.