Fusk i välfärdsstaten

Vem som har rätt till välfärdstjänsterna har alltid varit en känslig fråga. Den blir inte lättare att hantera när allt fler i befolkningen lever transnationella liv – de bor, jobbar eller studerar i utlandet under delar av året.

Egentligen bestämmer medlemsländerna i EU och EES, där Norge och Island också ingår, själva vem som ska få arbetslöshetsersättning, föräldrapenning, barnbidrag och så vidare. Men det europeiska samarbetet ger också invånarna rättigheter. Det är inte bara varor och kapital som ska flyta fritt. Även invånarna ska kunna röra sig fritt och arbeta i andra länder. Det måste därför vara möjligt att ta med sig rättigheter som upparbetats i ett land, till ett annat.

Det är här det i Norge har skett en fundamental feltolkning, som blev offentlig först den 28 oktober i år. Då meddelade arbets- och socialminister Anniken Hauglie på en gemensam presskonferens med NAV-direktören Sigrun Vågeng och riksåklagaren Tor-Aksel Busch att Norge har feltolkat EES-reglerna i alla fall sedan juni 2012. 36 personer kan ha dömts orättfärdigt till fängelsestraff anklagade för bidragsfusk och 2 400 personer kan ha fått krav om att betala tillbaka stora belopp, även det orätträttfärdigt.

Sedan dess har omfånget av skandalen ökat. Frågan ställs om feltolkningen skedde redan när EES-avtalet ingicks 1994.

Trots domfattningen behöver det inte betyda att totalsumman av de felaktiga återbetalningar som medborgare tvingats göra, kommer att överstiga de mer än 100 miljoner danska kronor som Britta Nielsen, som arbetade på Socialstyrelsen, har försnillat. En enda person – med fullmakt att skriva vilka kontonummer som utbetalningar till frivilliga organisationer och personer skulle göras till – skrev sitt eget kontonummer istället och använde pengarna på att köpa guld och diamanter, hus och bilar i Sydafrika istället.

Har arbetsgivaren ett medansvar när kontrollen är så dålig? Och vad med när de anställda i IT-bjässen Evry berättar för Aftonbladet om en nästan omänsklig press på att göra intervjuer på uppdrag av SCB så snabbt som möjligt? Har företaget ett ansvar om de anställda då fuskar? Även det blir föremål för en utredning.

Vad får dessa tre skandaler för konsekvenser för förtroendet för de myndigheter som har ansvaret för att fördela välfärden?

I detta nyhetsbrev har vi intervjuat städare på skolgolvet, men vi har också ett porträtt på den rikaste tusendelen av finländarna, de som har en förmögenhet på mer än en miljon euro. Två finska forskare har intervjuat 90 av dem om deras syn på skatter, företagsklimat och arbete.

Många av miljonärerna är direktörer och beskriver sig själva som aktiva, arbetsamma och initiativrika. De som får hjälp av det sociala skyddsnätet beskrivs däremot som lata, i avsaknad av initiativkraft och med en dålig arbetsmoral. 

Nav-skandalen visar att den sortens syn inte bara funnits hos den rikaste promillen. Den har genomsyrat hela samhället. För varken politikerna, myndigheterna, domstolarna eller medierna stod på de svagas sida när medborgarna levde sina liv som européer. Då är det en tröst att myndigheterna ibland också visar generositet, som när Sverige misstolkade EU-reglerna.