Gröna mål i en orolig tid

I det här numret har vi två reportage, ett från den finska östgränsen i Finland mot Ryssland och ett från Norrbotten i Sverige.

Kontrasterna kunde inte vara större. De finländare som har Ryssland som granne märker av kriget i Ukraina. Trafiken över gränsen är minimal, de ryska turister har försvunnit och planerna på en ny, stor gränsstation har lagts på is. Importen av trävaror från Ryssland har stoppats, liksom rysk el och naturgas. Det finns en känsla av oro inför framtiden.

I Norrbotten är det tvärtom. I städer som Luleå, Boden och Skellefteå jobbar man intensivt med att rekrytera ny personal till en rad stora industrisatsningar med gröna förtecken. Stålverk utan koldioxidutsläpp och gigantiska batterifabriker genererar dessutom många jobb på skolor och i servicenäringarna.

Bägge regionerna har en historisk bakgrund som många tänker på i dessa dagar. Parikkala, som Bengt Östling besökt, är en kommun som delades mitt itu när Finland avstod landområden i Karelen efter Vinterkriget 1941.

Luleå, med sin utskeppningshamn för svensk järnmalm, undgick både tyska och brittiska angrepp i inledningen av andra världskriget, då Europas största järnmalmsfält var en nyckelresurs.

Idag kan två olika stålverksprojekt som minimerar koldioxidutsläppen, i stället bli en inspiration för stålindustrin i resten av världen, skriver Fayme Alm. Vår fotograf Cata Portin skildrar både det som sker i norr och öst i sina stämningsfulla bilder.

Samtidigt har Gunhild Wallin och Bengt Rolfer besökt EU-parlamentet i Strasbourg. De beskriver hur EU:s massflyktingsdirektiv snabbt antogs med stor entusiasm bland parlamentarikerna där. Sällan har en flyktinggrupp varit så välkommen som ukrainarna. Men direktivet ska också möta en vardag, där bostäder, jobb och plats i skolorna ska ordnas fram. 

- Det är bra att folk vill hjälpa till, men vi måste behandla alla rättvist och det har stuckit andra flyktingar i ögonen att ukrainarna får mer hjälp. Jag hoppas att den här flyktingvågen innebär ett paradigmskifte i synen på flyktingar och att alla får ett lika bra mottagande oavsett var man kommer ifrån, säger Johan Hellström, enhetschef vid det kommunala Arbetsmarknads- och integrationsträning, AMI, i Arvika.

Förhållandet mellan Sverige och EU har annars varit ansträngt – i alla fall på arbetslivsområdet. Två gånger har Sverige gett EU-kommissionen gult kort. Ena gången för minimilöndirektivet och den andra gången för direktivet om plattformsarbete.

Men nu har EU godkänt de svenska planerna för statligt stöd i samband med att så kallade etableringsjobb ska införas.

- Modellen med etableringsjobb gör det möjligt för Sverige att pröva nya sätt att hjälpa missgynnade arbetstagare att komma in på arbetsmarknaden, utan att snedvrida konkurrensen på ett otillbörligt sätt, konstaterade den ansvariga kommissionären Margrethe Vestager.

Vad är det som gör den nordiska modellen på arbetsmarknaden så speciell? I en värld som befinner sig i en av dessa faser när allt kan ändra sig, fortsätter förhandlingsmodellen, där parterna först blir eniga om hur verkligheten ser ut och så förhandlar utifrån det löneutrymme som finns, att ge resultat. Senast var det de 500 000 offentligt anställda i Norge som fick ett avtal.

Men det handlar också om att hela tiden sätta nya mål, som, i de nordiska arbetsministrarnas samarbetsprogram för perioden 2022 – 2024. Två av målen är speciellt relevanta i förhållande till våra reportage från Luleå och den finska östgränsen:

• Att säkra att det finns en arbetsstyrka som är anpassad till den gröna omställningen.
• Att skapa social hållbarhet i tunt befolkade områden.