Var blev det av samförståndsandan?

Vi börjar i Sverige, där det gått nio veckor sedan valet och där det politiska systemet verkar ha låst sig fullständigt. Det är många som har spått att de etablerade politiska partierna måste börja samarbeta med Sverigedemokraterna, som blev valets vinnare. Men än så länge vägrar Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna att släppa fram en regering som behöver Sverigedemokraternas stöd.

När låsningen väl har brutits och Sverige får en ny regering – eventuellt efter att ett extra val först hållits – väntar en rad arbetslivsfrågor som kommer att påverkas av vilken färg det blir på regeringen. ”Inget är heligt i debatten om den svenska modellen”, är rubriken på vår sammanfattning.

I Danmark är det enligt en ledande arbetsmarknadsforskare, Per Kongshøj Madsen, tecken på att kortsiktiga politiska hänsyn rör vid fundamentet för den danska arbetsmarknadsmodellen, ofta kallad flexicurity.

Men var blir det av den andra delen av uttrycket - ”security” - när arbetslöshetsersättningen gradvis försämras? 1980 motsvarade den 63 procent av en genomsnittlig industriarbetarlön. Idag ligger den på 47 procent.

I Finland har statsminister Juha Sipilä försökt införa en försämring av anställningsskyddet för de som jobbar i företag med tio eller färre anställda, utan att först ha fört trepartssamtal med facket och arbetsgivarna. Det blev en kraftmätning med facket, där Sipilä till sist backade.

Men arbetslivsforskarna är oeniga om trepartssamtal är något som hör till det förgångna eller om det är en omistlig del av den finska modellen.

I Norge står trepartssamtalen kanske starkare än i något annat nordiskt land. Den 8 november inleddes trepartsförhandlingar om ett nytt IA-avtal. De två bokstäverna står för inkluderande arbetsliv. Målet för avtalet var att få ned sjukfrånvaron, få fler med funktionshinder i jobb och att få de äldre att jobba längre. Efter 17 år har delar av avtalet på vissa områden gett avsett resultat, men speciellt målet om att de med funktionshinder skulle få bättre möjligheter att få jobb, har inte uppfyllts.

Men även i Norge höjs varningsrop om att den norska modellen är hotad – av den nya europeiska arbetslivsmyndigheten, ELA som ska etableras nästa år. Det är framförallt den del av mandatet som handlar om att myndigheten ska ”medla och avgöra” i tvister om villkoren för till exempel utstationerade arbetare, som oroar.

På Island har Drífa Snædal nyligen valts till ny ordförande för ASÍ, som är den isländska motsvarigheten till LO. Hon är den första kvinnliga ordföraren i fackförbundets mer än 100-åriga historia.

Hon är inte orolig för vad som sker inom arbetsrätten, men påminner om att de ekonomiska konjunkturkasten ändrar sig hastigare på Island än i de övriga nordiska länderna:

- Vi är beroende av priset på fisk, turismen och aluminium. Om vi lägger till vädret och naturkrafterna så finns det ingen stabilitet på Island. Det är anmärkningsvärt att begreppet stabilitet över huvud taget finns i det isländska språket, säger hon.

Gemensamt för alla de nordiska länderna är att konflikterna verkar ha blivit mer oförsonliga. Även under Nordiska rådets session i Oslo var det i debatten om arbetslivsfrågor en krassare ton än vanligt.

Kanske både politiker och arbetsmarknadens parter kan lära sig något av konfliktlösningen bland samerna? Två forskare och en domare föreslår ett nytt medlingsorgan i rennäringen, baserat på det som kallas soabahallan, ett slags " evigvarande samtal", där målet är att få motparten att själv förstå vilket ansvar han eller hon har och vilka beslut som bör fattas.