Den nordiska arbetsmarknaden fyller 70 år - men utnyttjas den fullt ut?

Forskarna på Nordregio, som fått i uppdrag att se på hur den gemensamma nordiska arbetsmarknaden fungerar idag, säger att det som överraskade dem mest var att så få nordbor numera flyttar eller pendlar till ett annat nordiskt land.

Bara 1,6 procent av Nordens befolkning är födda i ett annat land än det de bor i. Det kan jämföras med EU, där 3,9 procent är födda i ett annat europeiskt land.

Att det går att resa utan pass mellan länderna och att det varken krävs arbets- eller uppehållstillstånd gör det svårare att veta varför det är så. För tidigare har det varit stora flyttvågor inom Norden.

Som den finske arbetsministern Arto Satonen påpekade den första dagen av jubileumskonferensen i Malmöstadsdelen Hyllie, så har 700 000 personer i Sverige finländska anor.

Kanske har länderna blivit för lika; kanske är det krångligare att få bankkonto och bostad idag; kanske är det andra länder som lockar mer?

- Beslutet att flytta till ett annat land är alltid individuellt, poängterade Jon Stråth, enhetschef på den svenska arbetsförmedlingen.

-  Det är en lärare som flyttar, inte lärarna som yrkesgrupp.

Att det är mycket som spelar in blir uppenbart om man talar med de som verkligen flyttat. För tio år sedan gjorde Arbeidsliv i Norden ett specialnummer om 60-årsjublileet av den gemensamma arbetsmarknaden. Då talade vi med nordbor som flyttat under de sex decennier som avtalet då hade gällt.

Nu har vi kompletterat med att intervjua några av de som flyttat de senaste decennierna. Hur gick det egentligen med de många ”partysvenskarna” som arbetade i Norge under 2000-talet? Vad får en dansk präst att flytta till Lillehammer? Och hur upplever de som arbetspendlar idag mellan Danmark och Sverige att det fungerar?

Att politikernas beslut får konsekvenser är uppenbart. Men det är inte alltid att det går så fort. Johan Strang, professor i nordiska studier på Helsingfors universitet, sa att det på det första mötet i Nordiska rådet 1953 var det tre frågor som diskuterades:

• Finlands tomma stol (landet blev med i rådet först 1955)
• Ett förslag att bygga en bro över Öresund
• Att etablera en gemensam arbetsmarknad

Det tog 47 år innan bron över Öresund var färdigbyggd, men den gemensamma nordiska arbetsmarknaden infördes redan 1 juli 1954.

Innan Öresundsbron invigdes 1 juli 2000 var det bara 800 personer som pendlade över Öeresund. 2023 slog trafiken alla rekord. Då var det närmare 100 000 personresor varje dag. Den 10 juni i år skrev Danmark och Sverige ett nytt skatteavtal för de som bor på en sida och arbetar på den andra sidan, fysiskt eller digitalt.

Det avtalet hoppas Sveriges arbetsmarknadsminister Johan Pehrson ska leda till att ännu fler kan dra nytta av fördelen med en större arbetsmarknad, samtidigt som den kan vara till inspiration i andra delar av Norden.

En av de som arbetat mycket nordiskt är Fredrik Karlström, tidigare minister på Åland.

Han skulle gärna se något nytt och stort som skulle betyda mycket för många.

- Det kunde gälla e-id, som är absolut nödvändigt, och en reform av aktiebolagslagen. Den är inte så problematisk politiskt, men betyder mycket för arbetsmarknaden. Den kunde göra det enklare för folk som vill starta och driva företag i en harmoniserad marknad.

Som flera av talarna på konferensen påpekade handlar den nordiska arbetsmarknaden inte bara om nordbor. Det handlar också om att ge de som kommer från länder utanför EU/EES samma möjligheter att arbetspendla till ett annat nordiskt land, som de mer etablerade nordborna har. De nordiska länderna bör gemensamt marknadsföra regionen för att kunna få den kompetens som behövs - och se till att de trivs när de kommer hit .